Sjukdomar och Snö

Jag är glad att Juri ville skriva sin berättelse själv. Jag funderade länge och väl på vad jag sku skriva men allt kändes bara konstigt och tungt och ogreppbart att få ner i ord. Jag drog mig för att sätta mig ner och berätta, dagarna gick förbi i en dimma. Efter att Juri kom hem på fredagen (för att inte snöas in och inte få ett flyg från NC), började snöovädret. Det har gått en tid sen dess men det var så ofattbart stort så jag måste skriva om det. Juri kom alltså på fredagen och snön började falla på eftermiddagen. CommuniKids var stängt och barnens skolor slutade vid 12 eftersom snön skulle tillta vid 2-tiden. Barnen och jag hade varit i matbutiken på torsdag kväll men det var nåt av det lustigaste... Det fanns inga varukärror! Efter att ha insett att de långa rader som  i allmänhet står utanför butiken, var gone, gick jag ut och såg en kö av 15-20 desperata shoppare som väntade på att nån sku komma ut från butiken med en kärra och så följa den till bilen, lasta ur och ta kärran. Jag väntade 10 min innan jag gav upp och med två korgar på armen kämpade mig fram i gångarna bara för att inse att många saker var slut! Väldigt litet grönsaker kvar, ingen mjölk! Och vad ska man handla när man tänker på att man kanske blir instängt i många dagar? Pasta, kött, broiler, tomatsås, kokosmjölk, cornflakes och annat fiffig men faktiskt blev det en hel del njutningsvaror: chips, cokis, nötter, glass, kex, godis, chicken wings... , vi sku ju få hem Juri! Att vara utan mjölk var ju litet katastrofalt så på fredagen, just när snön började vräka ner, åkte jag till Safeway och såg varubilen komma! Jag ställde mig vid mjölkdisken och väntade så när milkman kom slet jag åt mig en pafflåda med mjölk, tala om Hullut Päivät! Köerna var osannolika och alla talade om vad som komma skall. Ännu då fnissade jag tyst för mig själv och tänkte på de galna amerikanera. Föga kunde jag ana att jag kanske inte sku fnissa mer litet senare i veckan. Fredag kväll kom och vi njöt av att vara tillsammans, äta gott och stora flingor dalade utanför fönstret. Det snöade utan uppehåll! Lördag morgon vaknade barnen och jag tidigt till en mjuk, vit värld. Eftersom Juri naturligtvis inte fick göra nåt annat än sitta på soffan med sitt ben högt, gick Adrian, Sera och jag ut och skottade snö. Vår nya bil, en Mazda CX-7, hade blivit hämtad dagen innan men den såg vi inget av, den var under en hög av snö!  Det fortsatte att vräka ner oavbrutet i ett par dagar och på söndagen kunde vi inte längre öppna dörren utan svårigheter! Det fanns inte en chans att komma ut ur huset annat än plumsande i knähög snö! Dagarna gick åt till njutningar inomhus, vi spelade, åt, pratade, såg på filmer, degade och skottade. På tisdagen hörde vi den första snöplogen på avstånd men den kom inte fram till Wriley Rd. På nåt sätt fick vi ändå ut bilen och jag kunde slira iväg till Giant för att fylla på lagren inför NÄSTA snöstorm som var ännu värre! Tisdag kväll och onsdag snöade det som aldrig skådat. Det vi skottade, var gömt under ett lager av pudersnö inom en halvtimme. Skolorna stängda, college likaså, jobbet också! Ännu några dagar inomhus. På fredagen började det kännas litet lustigt att bara vara inomhus, en vecka vid det laget... Eftersom måndag var President's Day och helg, gick barnen till skolan och jag till college första gången på tisdagen! En vecka och 3 dagar! Idag har vi redan varit tillbaka till vardagen över en vecka men vägarna är inte i skick ännu, trafiken är besvärlig, småvägar är smala så om man möts mitt på, måste en backa hela vägen tillbaka! En arbetsresa som i vanliga fall tar 30 min, tar nu minst 45 min eller t.o.m en timme. Jag har också fått hjälpa några stackare som fastnat i snömassorna och som ovana som de är, gör det klassiska felet att de gasar och spinner med hjulen. Skrattar fortfarande åt den hysteriska man som spann på Allan Rd och fick hjälp av en 11/2 meters finsk kvinna som satt sig vid ratten och visade hur man lungt och sansat kan komma ur knipan :) Jag glömde upplysa honom om att jag de facto kommer från ett land där snömassor på vägarna är vardagsmat flera månader av året, borde ha gjort det  men han försvann så fort hjulen tog mark...

I alla fall måste jag säga att den en och en halv vecka långa undantagsperioden var fylld av magi, ett vintervitt, mjukt landskap, familjen tätt tillsammans efter en otroligt omtumlande händelse, hemmamysande utan dåligt samvete eftersom hela samhället stannade upp, tillsammans! Men visst var det skönt att vakna upp till en vardag igen!

Juris sjukberättelse

Som de flesta vet har vi gått igenom en otroligt svår period de senaste veckorna då Juri insjuknat, tagits in på sjukhus och konstaterats ha 3 blodproppar. Jag har inte haft ork eller kapacitet att skriva här på bloggen och eftersom Juri skrivit till sina vänner, använder vi här hans text för att beskriva vad som hänt. Följande är alltså Juris berättelse:


Moin på er alla och tack till er alla för de hälsningar och styrkeönskningar som nådde mig förra veckan. Man kan lugnt säga att de kom väl till pass..

Eftersom jag inte vet hur mycket ni vet om vad som egentligen hände så tänkte jag berätta själv. Jag föredrar en öppen informationspolicy.

Det hela börja alltså osannolikt nog med min smärtsamma men till synes oskyldiga fotbollsskada för fyra veckor sen. Jag ådrog mig en häftig sträckning i hälsenan och fick studsa omkring på kryckor och med en spjäla på foten i en vecka. Skadan plus den orörliga foten gav enligt läkarna upphov till en blodpropp i vänster vad. Jag levde vidare ovetande om den och dess onda avsikter. Det som hände sen var att två bitar "lossnade" och for iväg längs blodomloppet med siktet inställt på lungorna där de parkerade vid en tidpunkt som är okänd. Det vi vet är att jag måndag eller tisdag för två veckor blev oförklarligt andfådd efter att ha gått upp för de två branta backarna som finns i början av min promenadväg till metron. Jag motionerar en hel del och i vanliga fall ska jag inte påverkas nästan alls. Jag kände genast på mig att det var onormalt, men inte akut alarmerande. Jag gick vidare och jobbade på kontoret lite trött och hängig men absolut inte katastrofalt dålig. Det här var dagen då det kunde ha gått rikigt illa för mig upplyste läkarna mig efteråt. Jag gick till läkaren två dagar senare fortfarande ovetande om propparna, men EKG visade ingenting. Läkaren föreslog allergi som orsak till andnöden..Hon förslog också stresstest för hjärtat, men eftersom min hälsena inte klarar av stress ännu så skulle det få vänta. " Det är ingen brådska. Du är bara 40. Int dör du nu vid 40 av hjärtattack" utbrast den gode doktorn som trots sina finska släktband inte kan räkna med fler besök av mig..:)

Anyway, förra måndagen blev det sen dags att åka till North Carolina. På kvällen när vi anlände och jag stod i beråd att gå och lägga mig, märkte jag mitt i allt att min vad hade svullit upp till oigenkännlighet. Kort konferering med frun per telefon och sen i taxi till sjukhuset. Där visade blodprov att det finns risk för blodpropp och jag gavs första dosen bloduttunnande medicin. Först på morgonen när ultraljudspersonalen anlände kunde faktum slås fast. Orsaken till svullnaden var att proppen hade börjat växa och rörde sig upp mot knäet. Nästa steg var att ta Cat Scan på övre kroppen och det var då de riktigt dåliga nyheterna om två stora blodproppar i lungorna kom. Det var också då läkarna utan omskrivelser lät mig förstå att jag ska skatta mig lycklig att ha överlevt. Jag pluggades fast i tusen trådar och övervakades i tre dygn. Då hade medicineringen börjar bita så pass att det var tryggt att låta mig åka hem.

Nu medicinerar jag mig själv hemma och väntar på att träffa en hematolog för att kolla att alla värden går i rätt riktning. Läkarna är optimistiska vad gäller fullständig tillfriskning. Jag får käka medicin ganska länge, men eftersom det inte finns tecken på ärftliga problem utan orsaken enligt läkarna är klar(akillessenan) så kommer jag antagligen att få hoppa av medicineringen om några månader. Det finns inget i de som läkarna har sagt hittills som heller tyder på att jag inte skulle kunna jobba normalt efter en sjukledighet vars längd jag inte vet just nu. Fotbollen det kanske är dags att släppa nu däremot..för gott...kanske..kanske int ;)

Summa summarum. Fysiskt mår jag förhållandevis ok. Medicineringen tär lite på krafterna. Förutom den ena tillfälliga andnöden och svullanden har jag inte kännt av mitt tillstånd på något fysiskt häftigt sätt. Psykiskt känns allt däremot ganska fragilt just nu. Har en hel del frågor som jag skulle vilja ställa läkare, men på grund av snöstormarna har det varit omöjligt. Och andra sidan har det varit bra att vara insnöad med familjen. Lugn och ro.