En underbar helg!

Efter föräldramorgonmmålet och tebjudningen, hämtade jag barnen och vi åkte raka spåret till McLean till Meppu, Pyry och Visa. Sanna var där redan. Eftersom Mika, Juri och Janne är i Denver (senare Minneapolis, ännu senare i New Orleans) tillbringade vi ett veckoslut tillsammans hos Meppu. Vi bara njöt, skämde bort oss själva och hade roligt. Vi lämnade barnen hemma och åkte iväg till närmaste Giant och handlade. Vi gick omkring i butiken en timme och valde allt gott man bara kan tänka sig, ohälsosamt, sött, fett och gott...

På bilden intill visar Adrian en artikel på Aftonbladets webbsida där man berättar om en argentiskt tomte som skrämt livet av en hel by. Sanna och Meppu fick sig ett gott skratt...

Vi inledde fredag kväll med ett glas vin och en kortkurs i salsa. Så tappade Meppu vatten i sitt enorma badkar, tände levande ljus, hämtade vin och så i tur och ordning fick vi ligga där och koppla av. Efter det åt vi hemgjorda hamburgare och satt och pratade till 3 på natten. Det var så skönt att sova!! Sera, Adrian och jag hade ett eget rum som Meppu inrett med en enorm bukett röda rosor och rosenlakan. Vi sov så gott ända till 10 och när vi steg upp hade hon gjort en omelett och kokat kaffe. Vi satt ute i trädgården och åt morgonmål flera timmar. Så åkte vi till Great Falls en bit därifrån, en nationalpark i Virginia där det finns flera stora vattenfall. Vattenfallen är en del av Potomacfloden som går genom Washington http://www.nps.gov/grfa/ Dagen var osannolikt het så vi orkade inte stanna så länge utan åkte snart hem tillbaka. Både barn och vuxna gick ner i recreation room och sportade, Mäkeläinens har springmatta, cykel, situps-bänk, hantlar, gymboll, pingisbord så alla hade något att sporta med. Efter det dansade vi salsa, bachata och reggaeton ännu en stund. Efter duschen lagade vi mat och satt ute i trädgården med levande ljus och pratade. Vi grillade marshmallows och gjorde "smores" som är en söt "hamburgare" med 2 kex och emellan dem sätter man en grillad marshmallow och en stor chokladbit som smälter, mums.... inte ALLS fett! Så gjorde Meppu pedikyr åt Adrian och Sera, manikyr åt Sanna och mig! Vi blev så bortskämda. Sanna hade tagit med sig en portfölj innehållande Texas Hold'em rekvisita så vi spelade resten av kvällen och barnen hängde med! När de somnat, satt vi ännu uppe och pratade, hade fotmassage bara njöt av stunden! Söndagen var lika het som lördagen så vi satt ute i trädgården igen och åt morgonmål. Efter några rundor pingis, åkte vi till en thairestaurang och åt och så hem till Wriley Road. Några timmar senare kom Meppu och pojkarna hit, vi gick på ruedakurs och barnen blev hemma och spelade x-box. Vilken underbar helg! Den kronades av två ruedalektioner där alla var så glada! Synd nog måste vi åka hem så vi kunde inte stanna på afterparty men nästa söndag hinner vi!

Juri ringde från New Orleans dit han blev kommenderad från Minneapolis mitt i natten. Han ringde halv 4 på natten för att berätta det och visst känns det obehagligt att han är där och väntar på stormen Gustav som ska dra in imorgon. Han bor tillsammans med Mika på ett hotell i Lafayette, en bit från New Orleans. Han lät jättetrött! Hoppas stormen är mindre än man befarar och att han kommer hem snart....

New parent's breakfast och back-to-school-tea

På fredagen efter att jag lämnat av barnen i skolan, gick jag på morgonmål för nya föräldrar i Westbrook. Vi var ett trettiotal föräldrar som försågs med underbara bakelser, frukter och kaffe och fick information om skolan, evenemang och personal. Det var rektorn, John D Ewald som höll i trådarna och hela tillställningen var mycket positiv. Det var härligt att se en rektor som brinner för sin skola och som inte sparar på berömmet av sina lärare, sin personal, sina elever och deras föräldrar. Rektorn är mån om att träffa alla parter och han betonade ofta sin "transparens", d v s att han försöker synas så mycket som möjligt och själv också träffa och se alla parter som behövs i skolan. Ewald ordnar ett rektor-föräldra-morgonmål en gång per månad då han välkomnar föräldrar till en diskussion om positiva och negativa aspekter i skolan. En gång i månaden har han ett "student-principal pow wow" vilket betyder att han äter lunch med en grupp elever, som består av en representant från varje klass! Vilken god idé!! Alla elever som vill får anmäla sig som klassens representant och gå på dessa luncher för att framföra ris och ros från klassens sida. Skolan verkar vara bra på att ta hand om både elever och personal. PTA-föreningen (parents-teacher-association) är väldigt aktiv och föräldrarna deltar i det mesta, från att hjälpa till under lektionerna, kopiera, baka, ordna fester till att vakta barn på rasterna, ha spanskakurser eller pianotimmar. I tisdag är första PTA-mötet på skolan och då ska föräldrar anmäla vilka resurser de har och vad de är intresserade av att hjälpa till med.

På eftermiddagen var jag bjuden till Ann, en kvinna som har barn i Westbrook och som flyttat till grannskapet för en månad sen. Hon bjöd på "back-to-school-tea" (ja, allt måste heta något) och jag blev bjuden via Kim, en annan mamma. Det var en intressant tillställning och jag satt och kände mig som om jag var med i en film, Stepford wives eller nåt annat. 15 välklädda, manikyrerade, friserade, vittandade kvinnor tjattrade och hojtade, minglade och skrattade gällt medan de vant balanserade fat med diverse kex, kakor, bullar, gräddklickar, chokladglaserade jordgubbar i den ena handen och florstunna tekoppar i den andra. Det var en hel del "ooooooh, that's amazing, ooooooooh that's just awesome!!!!! och jag drog min berättelse om varifrån vi kommer, hur länge vi varit här, hur gamla barn vi har o s v för minst sjuhundrade gången. Jag svettades, kände mig inte värst hemma men efter en liten stunds mingel träffade jag en väldigt trevlig kvinna som jag pratade med resten av bjudningen. Hon har barn i samma ålder som Adrian och Sera. Hennes son spelar dessutom fotboll och så bor de ett stenkast från oss. I all villervalla av nya personer som presenteras för mig, ska jag nog hitta några som är trevliga och som jag gärna träffar igen. Proppmätt, genomsvettig, stelt leende, backade jag ut ur huset med ett sconesrecept i handen och lovade att absolut komma igen. Det snurrade i mitt huvud men visst är jag glad att folk här är så sociala och glada och måna om att alla ska trivas!

En ny vardag...

En ny form av vardag har trätt in i våra liv via skolan. Barnen har ju berättat litet om skolan och kommer säkert att göra det igen (har de lovat...). Dagarna är jättelånga, närmare 6 timmar och speciellt Sera är så trött när hon kommer hem. Vi har försökt att inte göra så mycket på kvällarna, mest vara tillsammans för längs kvällen berättar båda en massa som hänt under dagen. Vi har bara gjort små utflykter på kvällen, gått till Staples, en bokhandel, och skaffat "decoration stuff" åt Adrian som pyntat sin mapp så fint, till bibban och lånat böcker som vi läser högt på kvällen och översätter för Sera.
Skolan är nog väldigt annorlunda jämfört med det vi är vana vid i Finland. T.ex. det här med väder och vind.... Igår och idag har det regnat. När vi kom till skolgården igår för att ställa upp barnen på led och gå in, var den alldeles tom! Jag trodde vi var sena och blev förskräckt (det är en synd värre än döden att vara sen här). Men alla hade gått in och köade inomhus för att det var så dååååligt väder (det duggregnade lite). Som finländare vana vid vatten mest hela tiden, skrattade vi! Vi var också de enda som inte var utrustade med gummistövlar, regnrockar, paraplyer, tröjor (det var 24 grader varmt!). Den enda rasten barnen har under dagen, förlades inomhus IFALL det skulle ha kommit regn! Så barnen var inne hela dagen!
Gällande väder är folk så annorlunda här! Efter att jag fört barnen till skolan tänkte jag ta en promenad till Friendship Heights, vårt närmaste centrum, för att träffa Karen, Liam och Karens mamma. Karen ringde och sa att hon kanske blir sen för Washingtonborna blir galna i trafiken när det regnar... Jag startade min promenad och efter 100 m öppnade himlen sig och jag blev genast alldeles dyblöt! Finne som jag är, traskade jag vidare med högt huvud och när jag nådde F.H. fanns det inte en hårtest eller ett klädesplagg som var torrt mera. Jag stod i rött ljus utanför Chicos, en klädaffär, då jag hörde ett ivrigt knackande på rutan. Jag vände mig om och såg ett ungt affärsbiträde vifta och gestikulera att jag skulle stanna och vänta litet. Så försvann hon och kom snabbt tillbaka med en knallgul regncape som hon gav åt mig! Plötsligt kändes regnet inte alls mera, jag blev otroligt glad!! Sådana är människorna här!
Den översvallande vänligheten har både barnen och jag fått ta del av de senaste dagarna. Barnen i skolan tar så väl hand om Adrian och Sera, helt utan att någon vuxen uppmanar dem till det. I korridorer och på gården ropar barn Hi Adrian och Hi Sera och kommer fram till dem, frågar saker, visar sina häften och tar annars kontakt. Då skolan börjar, stannar alltid några flickor och ser till att Sera hänger med, att hon går till klassen med dem. Efter skoldagen igår, hade en kille kommit fram till Sera och skakat hand med henne och sagt "good job Sera" för att hon klarat av lektionerna fast hon inte talar så bra engelska ännu. Samma hände Adrian på fotisplanen. Gulligt!
Jag har också blivit varmt mottagen av flera mammor här. Michelle, en mexikansk kvinna, och jag går samma väg till skolan på eftermiddagen och vi har pratat massor. Hon bor ett par hus härifrån så vi talade om att ses på kaffe nästa vecka. Kim, en energisk amerikansk mamma, har bjudit mig på hot yoga (yoga i ett kokhett rum...låter galet, 90 min) och idag ska jag på after-school-tea till en mamma som bor på gatan här ovanför. Så blir det workout en gång i veckan i en mammas trädgård med en privat manlig tränare (han lär vara lååång och snyyyggg) säger de o fnissar. Vadå desperate houswives??
Idag åker vi till Meppu, Visa och Pyry och stannar där hela helgen. Sanna kommer också dit, alla våra män är i Denver. Det har varit tomt utan Juri här, sku ha behövt dela skolupplevelser med honom. Samtidigt vet jag att det är en härlig upplevelse för honom att få delta i partikongressen där. Det som stör mig mest är att jag inte sover gott på nätterna, jag vaknar av minsta lilla ljud och ligger där och funderar vad som händer i huset. Det är ju gammalt så det knäpper och knakar hela tiden.
Nu har vi långledigt framför oss, det är Labour Day på måndag så tisdagen går barnen till skolan igen. På tisdag börjar också min spanskakurs så det blir spännande.
Våra möbler har fraktats till fel hamn!!! De ligger i Norfolk och ska köras till Baltimore så vi får väl se dem TIDIGAST om en vecka. Jag kan säga att det verkligen börjar störa mig vid det här laget. Saknar egna saker, bekanta prylar och möbler. Få se vad som händer.
Nu ska jag packa våra saker för helgen, åker direkt efter skolan. Ha en skön helg alla!

Min första skoldag i USA av Sera

Min första dag i skolan var lite pirrig. När vi kom till skolan fick vi vänta en stund tills vi fick se lärarna, min lärare heter miss Horos. Sen kom lärarna och hämta oss. När vi kom till klassen så sluta det kännas pirrigt. jag satt på sista raden med fyra barn runt mig. En flicka fråga om jag ville att hon sku måla mina naglar och jag sa jo. När vi var i klassen så ville min lärare läsa sin bästa bok för oss. när vi var och äta och mina vänner visa hur man skulle göra och man fick en kod som man sku minnas för den koden tar pengar från vårt konto tror jag. När jag satt ner mig i matsalen var det mycket hössel och när nån hade ärende så släkte dom alltid lamporna för att det sku bli tyst och alla sku lysna. Det som jag tycker att e konstigt är att vi har en rast som e tjugo minuter och när skolan var slut så kom glass bilen förbi och då köpte vi glass att fira första skoldagen i Usa. it was a good day.

Min första skoldag i USA av Adrian

När jag vaknade tisdag 26 augusti 2008 skulle jag gå till en helt ny skola i USA, Westbrook Elementary School. Klockan 8.20 gick vi iväg, det tar ungefär 3-4 minuter att gå till skolan. När vi kom fram till skolan fanns där nästan ingen mänska på gården eftersom man egentligen inte ens får vara på gården före klockan 8.35. Klockan 8.45 ringer det in ock kl. 8.50 ska man vara inne i klassen och dagen börjar då. Vi har skoldag varje dag från 8.50 am - 3.05 pm och kommer att ha massor av läxor men inte första dagen förstås. När vi kom in i klassen fanns det ett papper framför oss. Där stod det monday, tuesday osv. Där som det stod monday skulle vi göra uppgifter där det stod monday på fast det inte var måndag. Imorgon skall vi säkert jobba där det står tuesday. På pappret fanns saker som man skulle göra som t.e.x två ord som rimmar på truth och meningar som det fanns ett, två eller tre fel och så skulle man ändra det till det rätta och det klarade jag bra. Efter det fick vi läsa tyst för oss själva tills det blev brandövning och det kom ett så högt ljud av brandlarmet så att jag och alla andra höll på att bli döva. Sen läste min lärare åt oss tills vi skulle äta och gå ut på rast. När vi gick och äta ställde man sig i kö och till dricka fick man välja mellan chocolate milk, strawberry milk eller vanlig mjölk och till mat fick man välja mellan pizza eller hamburgare. Jag valde pizza. När man kom fram till ändan av kön skulle man sätta in sin PIN-kod på en maskin som sen tar bort pengar från mitt skolmats-konto. Sen gick vi ut på rast. Vi har bara en rast på hela dagen och den e bara ungefär 20 minuter lång. Jag spela fotboll med dom andra från min klass, sen gick vi in och hade matte från klockan 1.40 pm - 3.00 pm. Sen var dagen slut. Det är mycket lugnare i min klass här en i min klass i Finland. Det var faktiskt inte så jobbigt som jag trodde att det skulle vara. Imorgon är de bara att fara dit på nytt

Open House

Försökte få barnen att skriva idag men de orkade inte, vi kom hem så sent... Ska försöka få dem att skriva imorgon istället efter första riktiga skoldagen! Det var öppet hus i Westbrook Elementary school idag och tidig väckning! Hade inte sovit så värst gott i nya huset när Juri är borta... Meppu kom 7.45 och litet efter 8 traskade vi iväg de få minuter det tar till skolan. Vi gick först till Adrians klassrum i översta våningen där hans lärare, miss Vincent, väntade på oss. Hon verkade bra, klar och självsäker! Adrian var inte alls nervös så ganska snart lämnade jag honom och Meppu kvar i klassen och gick till Seras klass som är utplacerad i en barack på gården. Där väntade miss Horos på oss, vi var först på plats. Barnen måste kalla lärarna vid efternamn och ms, mrs eller mr före, lite underligt för våra barn. Hon var trevlig som förra gången men klart litet nervös. Jag hade luskat ut att hon är ny i skolan för i år (förra året auskulterade hon i den här klassen). Vi visades runt i Seras klass och där fanns redan klädhängare och utrymme för Seras saker, båda med namn på. På väggen fanns kalender med allas födelsedagar och på alla andra väggplanscher fanns redan Seras namn med! Snart började folk droppa in. I Seras klass finns 23 elever, mera flickor än pojkar. I Adrians klass är det tvärtom, 19 pojkar och 9 flickor! Sera var mycket blyg och höll sig tryggt intill mig. Barnen verkade nyfikna på henne, de kom fram till oss och tittade och presenterade sig! Artiga barn! Jag förklarade att Sera inte kan engelska ännu men faktum var att hon svarade på nästan alla frågor och visade att hon förstod det mesta som sades! Barnen verkade glada att träffa varandra efter sommarlovet och visst kändes det säkert konstigt för Sera att vara den enda som inte kunde hälsa och skratta med de andra. De flesta föräldrarna kom fram och presenterade sig och verkade intresserade av oss och vi blev alldeles yra och minns garanterat inte ett enda barns eller en enda förälders namn mera! När det var bara några barn kvar, kom två flickor fram till Sera och ville prata och hjälpa henne. De sade att de kan visa henne vägen till luchen imorgon och annars också ta hand om henne! Gulligt! Innan vi gick hem träffade vi en mamma till en flicka som går i Seras parallellklass, Kim heter hon. Kim har också en son som går i Adrians parallellklass. Dessutom bor de väldigt nära oss så vi hann redan komma överens om att alla 4 kan gå till skolan tillsammans. Hon bjöd oss också att komma med till en privat pool här i kvarteret, som deras gäster, imorgon efter skolan! Det måste vi ju nappa på! Barnens farmor talar svenska så Kim var ivrig att fösa oss ihop så svärmor får tala sitt modersmål!
Adrian och Meppu kom samtidigt ut från skolan och kunde berätta att Adrian blivit bjuden av en kille att komma ner till cafeterian och äta donuts med honom!
Efter skolan gick vi hem till oss och satt en stund och drack kaffe med Meppu. Så åkte vi iväg till Tyson's corner, ett enormt shoppincentrum för att gå på bio. Sanna var med och ville se Mamma Mia så vi gick alla på den. Meppu såg den för tredje gången, Sera och jag för andra. Den var precis lika bra och jag skrattade och snyftade precis lika mycket som förra gången! Adrian tittade intresserat på den men sa efteråt att "den var helt ok" (vad annat kan man säga...). Han slog till mig då och då med armbåden och viskade "mamma, du får inte gråta nu"! Efter bion träffade vi Merja och hennes familj som kommit till Tyson's corner på kaffe då de hörde att vi var där. Vi letade febrilt efter penaler åt barnen men här har man inte penal på samma sätt som vi är vana vid. Man knipsar fast sin penna i mappen på något lustigt sätt... Vi hittade något som kan användas som penal åt Adrian men inget åt Sera. Vi får vänta på flyttlasset, där finns penaler!
Vi hängde länge i Tyson's corner eftersom det inte är någon idé att åka längs ringvägarna mellan 17 och 19, de står på stället! Halv 7 hade vi tröttnat så vi åkte i alla fall och körde i halvrusning. Nu sitter Adrian och lyssnar på Iron Maiden skiva som Meppu köpte åt honom, han är nöjd och glad ;)
Vi ska gå tidigt i säng efter en tung dag! Imorgon börjar allvaret på riktigt! Hoppas det går bra!

Crescent trail och 3D-bio

Jag vet att jag alltid låter väldigt hurtig och käck här i min blogg och ganska ofta är jag det också. Men idag har det varit en deppig dag och speciellt förmiddagen kändes tung, jag längtade efter mina vänner och släktingar så det gjorde ont. Jag oroade mig för barnen, för att de ska börja längta hem, för att de inte ska trivas i skolan, för att de inte ska få vänner och så grät jag ännu mer. Visst, jag visste att det skulle komma! Jag vet att det kommer att kännas så här flera gånger, men tungt kändes det. Förändringarna är så stora så det skulle i och för sig vara konstigt om allt gick smärtfritt. Jag undrar om och när barnen drabbas av liknande känslor. I alla fall låg jag i övre våningen och snyftade en stund tills jag bestämde att vi måste gå ut i solen och värmen. Vi tog en tur till Crescent trail, en asfalterad cykel-, promenad- och rullskridskoväg som går från centrum av Bethesda till Georgetown i DC. Crescent trail är en rak väg som förr var järnväg (från 1910 till 1985) och som nu asfalterats. Den kantas av skogar, bäckar, broar, caféer och är väldigt vacker! http://www.cctrail.org/index.html Vi traskade en bit längs vägen, gjorde små avstickare ner till vattendrag, stannade upp och tittade oss omkring. Crescent trail är i flitig användning och det kryllade av joggare, cyklister, rullare. Som överallt finns här vissa regler som människor följer slaviskt. Då man åker förbi någon ska man plinga med klockan eller ropa något och vi hoppade till i början då någon högt och ljudligt skallade "ON YOUR LEFT" när den susade förbi på cykel. Så får man inte röra sig över 15 miles/h men jag tyckte nog att vissa cyklade jättefort... Det som åter en gång slog mig var att man här får vara hur man vill. Ingen tittar konstigt på en om man lägger sig på en bänk intill vägen, tar av sig skorna och bara masar sig där och tittar upp i himlen. Eller om man kommer promenerande i sakta mak bland alla hurtbullar och samtidigt läser en bok (!). Härligt befriande. Så jag avvek inte heller så mycket även om jag hade min Miley Cyrus klänning (jo det är sant, Sera såg henne i tv med likadan klänning och jag svär, jag hade inte sett den ;) och högklackade skor. När vi vände om för att gå hemåt i hettan, stannade en joggande kvinna och undrade om vi kanske är intresserade av att se ett gäng hjortar som står och betar i skogsbrynet! Vi stannade och fotade en lång stund. Vitsvansade hjortar stirrade fånigt på oss och var inte rädda alls! Skogen är nog väldigt fascinerande här: tät, frodig, grön med stora, höga träd och jättebambu. Juri sa att det nästan kändes som att vara i Afrika, tätt buskage, hetta, fukt och en massa ljud av insekter och djur.

På kvällen åkte vi till Georgetown på bio med Krista och Olivia. Vi såg "Fly me to the moon", en familjefilm som sägs vara den första hellånga 3D-filmen. Så vi satt 1½h med tredimensionella glasögon på och såg 3 finurliga flugfigurer åka till månen för första gången (på Juri Gagarins axel i rymdskytteln). Barnen tyckte jättemycket om filmen och vi vuxna tyckte också det var en härlig upplevelse.

Nu rusar Juri omkring här hemma och packar för sin resa till Denver imorgon bitti kl 6. Han stannar till 5-6 september. Jag är ärligt talat lite orolig för hur det ska gå här med allt praktiskt. Visst är jag van att vara ensam med Adrian och Sera men inte i en sån här stad... Allt är ju nytt ännu efter bara 3 veckor! Och skolan börjar i tisdag. På måndag är det öppet hus i Westbrook lågstadieskola men Meppu har lovat komma med och assistera i den ena klassen, jag har svårt att hinna springa mellan klass 3 och klass 5. Ska försöka att inte oroa mig, tog just ett glas rom för att varva ner. Jag släpade en Havana Club, 7 años med mig i bagaget från Finland men det var antagligen de sista kubanska romdropparna jag får medan vi bor här, man får nämligen inte köpa kubanska produkter i USA, borde ha tänkt på det! Så nu vet alla vad som finns på önskelistan förutom rågbröd förstås! Nati!

I shopped til I dropped

I morse fräste vi iväg tidigt till ett shoppingparadis, Leesburg corner, 1 timmes körväg härifrån: http://www.premiumoutlets.com/outlets/outlet.asp?id=14 Där får man lätt 8 timmar att gå utan problem. Vi måste köpa kläder åt barnen inför skolstarten eftersom resten av kläderna ännu gungar på Atlanten. Och jag säger inte nej till att få några nya klänningar heller! Leesburg Corner är vackert gjort, små, trevligt inredda butiker vägg i vägg som radhuslängor med otroliga planteringar emellan. Här finns ingen känsla av någon superduper-mall utan allt är hemtrevligt och fräscht. Och billigt. Här finns alla butiker från Nike, Puma till DKNY, Esprit, Calvin Klein. Vi hittade en hel del, inte så överraskande! Meppu dök upp efter halva dagen och hängde med oss i butiksspringandet. Adrian och Sera var så duktiga, inte ett gnäll även om vi inte gjorde annat än gick i affärer! De har varit så otroliga den här första tiden här i USA! Fast vi gjort massor av trista saker, besökt kontor, affärer, byråer, har de kommit med utan krångel. Jag tror faktiskt de tycker det är lite spännande också och visst kommer de att senare minnas hur det var att sitta i timmar på socialcentralen eller hur vi registrerade bilen och slogs om våra telefonabonnemang! Men imorgon ska vi inte göra något trist, bara åka till poolen och njuta!

Efter Leesburg körde vi via matbutiken och valde en ny den här gången. Som jag sagt är det underbart att gå i matbutiker här, det finns så mycket nytt och spännande att välja mellan! Vi hade hört mycket gott om Wholefoods. Och vilka grönsaksdiskar!! Vilken färgprakt! Stora, långa rader av fräscha sallader, grönsaker, frukter, rotfrukter. Ostdisken dignade av alla världens ostsorter! Här fanns en hel del organiskt odlat och mycket naturpreparat. Wholefoods är dyrare än vanliga matbutiker som t.ex. Safeway och Giant.

Merja, kvinnan som jag haft kontakt med per mail innan vi kom och vars familj vi träffat en gång, ringde i morse och bjöd oss med till en nöjespark ett par timmars körväg härifrån. Kings Domain heter den. De tänker åka imorgon. Vi funderade allvarligt men tackade sen nej. Dels är det för hett för att vara i en nöjespark nu (tycker vi!) och dels har Juri så mycket att göra inför resan till Denver söndag morgon. Barnen verkade helt nöjda med beslutet. Vi är rätt trötta för det mesta.....

Nu kom vi just hem och satte en lax i ugnen för att äta en sen middag (klockan är 21.30) och sen kasta oss framför TV:n, försöka hitta någon bra film bland våra hundratals kanaler. Jag har fastnat för Hannah Montana som jag tittar på tillsammans med Sera på kvällarna. Det är faktiskt jättebra! T.o.m. Adrian har börjat titta och man hör honom ofta skratta glatt tillsammans med Sera!

Förresten, igår anmälde jag mig till spanskakursen jag talat tidigare om. Spanish now! heter skolan. Från 2 september ska jag läsa spanska i en liten grupp på max 8 personer. Det ska bli spännande!

Bilregistrering

Efter den här dagen är vi igen en erfarenhet rikare. Vi besökte DMV (Departement of motor vehicles) för att registrera vår bil i Maryland. Den var Virginia-registrerad tidigare. Vi åkte långa vägar till ett stort kontor med en massa människor som köade till olika diskar. Registreringen gick överraskande smärtfritt och mot en större summa pengar och en extra 20 dollar fick vi en gladare registerplåt med storkar och färger på. Nu är Adrian nöjd, han protesterade mot att köra med en registerplåt där det står Virginia! Vi passade på att fråga hur vi får våra amerikanska körkort och förpassades till ytterligare en kö vid en annan disk. Där stötte vi på den allra värsta typen av byråkrater, vilket det tyvärr finns en hel del av här. Dessa typer är inställda på en enda sak, att följa alla punkter som finns på papper. Några avvikelser finns inte, ett eget kritiskt tänkande finns inte för att inte tala om att försöka göra saker och ting smidiga. STÅR det inte i papperet, existerar det inte! Kvinnan bakom disken radade upp sitt mantra om att vi måste delta i en "drug and alcohol lesson, 3 hours", läsa in oss på alla trafikregler och göra ett körprov. Därtill granskade hon noggrant våra pass och visum och finska körkort. Så skulle Juri bevisa att han bor i huset vi hyr, ett brev adresserat till honom med vår adress på dög. Men så borde jag också ha ett sådant och det hade jag inte. Vi försökte visa mitt pass där det står att jag har ett "dependent visa" (jeeee, känner mig självständig) och att jag är här på Juris I-visum. Den som är dependent är då spouse, gift med den vars visum man "hör till". Eftersom det inte stod ordet "spouse" i mitt visum, dög det inte! Vi försökte förklara för kvinnan hur det ligger till men hon bara tog till sitt papper och med pekfingret underströk hon vad som behövdes för att bevisa att jag är gift med och bor på samma adress som Juri. Aj, är ni gifta? Har ni ett äktenskapsbevis med er? Våra ord och avsikter möttes aldrig. Däremot bemöttes vi av ett nollställt ansikte som radade upp samma ord gång efter gång. Det var bara att ge sig. Slutligen informerade hon oss om att då vi besiktigat bilen i Maryland (den besiktades för 2 v sen i Virginia, men BYRÅKRATI FRAMFÖR ALLT) och har våra "tags" så duger det som bevis för att vi hör ihop. Varpå vi undrade vad en "tag" är. Hon upprepade att då vi får vår riktiga "tag", då kan vi bevisa att vi hör ihop. Det här för att vi båda är ägare till bilen och efter besiktningen står detta i våra officiella bilregister. Vi förklarade att vi är nya i landet och att vi inte vet vad ordet "tag" innebär men hon sade samma sak tills Juri slet upp vår tillfälliga registerplåt och irriterad frågade om det där är en "tag". Yes, svarade hon! Hade lust att smälla den i huvudet på henne men vi log ansträngt och önskade henne en trevlig dag medan vi på svenska svor ymnigt och promenerade ut.

Juri skulle ut ikväll med sin chef och de andra finska utrikarna och kameramannen så vi körde honom till metron och fortsatte till Meppu som ville bjuda på mat. Jag skulle köra ensam för första gången. Hittills har Juri alltid suttit bredvid och vi har tillsammans kunnat tolka navigatorn och skyltarna. Jag råkade slänga mig ut i trafiken i värsta rusningstid och dessutom ta de största ringvägarna med 13 filer! Jag kan säga att jag verkligen höll på att kissa ner mig, det var ärligt talat för jävligt! Så fort jag trängt mig in i filerna längst till höger på en ringväg, berättade navigatorna att jag sku ta filen längst till vänster, alltså tränga mig fram över minst sex filer för att nå den filen för en exit till vänster och tvärtom. Jag var helt slut när jag kom fram och ARG, mest för att jag varit nervös. Tur så tröstade Meppu mig och sa att det tog henne ett halvt år att bli van med den galna trafiken. Usch! Vi var ganska länge hos Meppu och hade en skön kväll. Vi lagade hemgjord glass och tittade på Jupiter i teleskop. Fascinerande! Jupiter syntes väldigt tydligt och fyra stycken av dess månar också! Det hann bli kolmörkt innan vi åkte iväg men som tur var trafiken lugnare på hemvägen. Det passade mig utmärkt eftersom gatorna här är mycket mörkare än i Finland, gatubelysning finns på få gator!

Nu i säng för vi ska stiga tidigt upp och åka till Leesbury för att inhandla kläder till skolstarten. vi går ju i samma kläder som vi hade för en månad sen då våra saker packades ner för frakt hit. Det börjar kännas lite ensidigt att ha så få plagg att välja mellan.... Våra saker borde anlända till Baltimore hamn 23/8 och förhoppningsvis, om inget oförutsett sker, komma hit till Wriley Road några dagar efter det!

Glada nyheter, två stycken: Anns och Kalles Hobbe-hund har fötts idag och de får honom om åtta veckor!!! Peter, Jenni, Kasper och Hedvig har köpt flygbiljetter hit. De kommer att vara här hos oss 13-28/6!!! Härliga nyheter!

Supply list

På Westbrook Elementary Schools hemsidor fann vi en lista på allt man som förälder ska skaffa åt sina barn innan skolan börjar. Alla klasser har olika listor! Så printade vi ut "Fifth Grade Supply List" och "Third Grade Supply List" och traskade iväg till Staples, en bok- pappers- och diversehandel. Där var en hel del andra mammor (obs! mammor!) som med stora kärror körde omkring i den stora butiken. Det mesta på listan var väl givet, pennor, gummin, pennvässare, linjaler, papper, mappar, tuscher, lim, sax o dyl men där fanns nog en hel del intressant såsom 1 bottle of hand sanitizer, tennis balls (for chair legs), lunch-sized brown paper bags, 1 roll of paper towels, 1 box of tissues, 1 USB Memory Stick, mismatched socks for erasing the board (för Seras klass) och obs! 1 pair of brand new white socks for dry erase boards (för Adrians klass, är man månne rädd för illaluktande 11-åringssockor...)! Vi tillbringade kring 2 timmar i Staples och kom ut med en massa kassar och 260 dollar fattigare! Till höger finns foto på Adrians lista, om det går att läsa den. Så inleder man skolåret i USA!

socialskyddssignum

Igår var vi till Socialbyrån för att undersöka möjligheten att få ett socialskyddssignum. Juri åkte till jobbet tidigt på morgonen för att vara med i Obs och efter det hämtade han en kölapp från byrån. Vi anlände två timmar senare och satt ändå närmare en timme i kö! Allt går så otroligt långsamt här! Det var en intressant upplevelse! Såsom på socialbyrån i Finland, satt där en hel del kufiska typer. Adrian rynkade på näsan och tyckte det var ett av de värsta ställen han varit på. Innanför dörren stod två stora väktare och på anslagstavlan fanns lappar med uppmaningar om att inte äta eller dricka i salen. Därtill fanns två stora bilder med en överkryssad pistol. Dessa två viktiga saker bör man minnas när man går till socialbyrån: att inte bära med sig kaffe, smörgåsar eller vapen.... Konstigt land. Väktarna höll en minutiös ordning i salen. Så fort någon vågade ta fram sin telefon, lyssna på musik, ingrep de. Ifall någon av misstag ställde sig i gången på väg ut, fick han eller hon genast en åthutning på ett milt men bestämt sätt. Vi betjänades av en man med klar rysk accent och som vi gissat, finns det inget som säger att jag skulle behöva ett socialskyddssignum ifall jag inte skulle söka jobb förstås. Men för att söka jobb, måste jag ha ett arbetstillstånd och det tillståndet får jag på DHS (Departement of homeland security) och då måste jag ha ett socialskyddssignum. Så vi gick ut därifrån med ett intyg på att jag inte beviljats signum, detta måste visas upp för att jag ska få ta ett amerikanskt körkort! Krångligt!!
På tal om krångligt... jag var i posten idag. Jag skulle skicka ett kort, en bok och två nycklar. Allt i skilda försändelser. Innan jag hade fått rätta påsar, papper, kort, avin och dylikt och fyllt i fullständiga uppgifter på avsändare och mottagare två (!!!) gånger per paket, var jag alldeles svettig. Varför ska man krångla till allting?

Igår var jag ute och dansade på Barking Dog, en restaurang i Bethesda. Meppu var här på mat och rom. Hon hämtade nya fina tuschpennor åt Sera. Då man använder pennorna på ett speciellt slags papper, blir färgen fantastiskt lysande! Meppu hade också en ny salsaskiva med sig så vi övade grundsteg innan vi åkte till Barking Dog. Det var en restaurang med övre våning för dans, ett stort dansgolv, en bardisk och några bord och stolar. Annars var det mesta ganska likt Finland. Där fanns väldigt många som kunde dansa superbra, de bästa längst fram för en show-off! Som i Finland.... Man kunde se att de dansat länge tillsammans och många dansade bara med varandra. Längre bak fanns nog par av varierande kunskapsgrad. Jag blev genast uppbjuden och med lite skakande knän dansade jag några danser. Jag fick tyvärr sådana superduper-duktiga som partners så jag kände mig helt kass. Tänkte ge upp och gå hem men stannade ännu. En man som bjöd upp mig flera gånger, var jätteduktig och kunde hitta en nivå som passade mig. Mot slutet av kvällen avslöjade han att han var danslärare, Bruce Rosenberg från Mexico ;) och jag var glad att han inte sagt det tidigare för då hade jag nog stigit honom på tårna massor av gånger. Det som skilde det här dansstället från dem i Finland var att folk kom och pratade med oss. Det verkar som om alla har visitkort som man delar ut generöst åt höger och vänster. Jag samlade på mig 5-6 visitkort igår. Tänkte faktiskt kontakta Bruce för privatlektioner, han hade bra stil att lära. Bl.a. bad han mig blunda för att inte försöka leda, det funkade ganska bra. Fast lite fånig kände jag mig, dansade med ögonen slutna... Dansen slutade kl 1 och Mika kom för att hämta Meppu och passade på att köra hem mig också då. Det var en kiva kväll, tror nog att vi går på nytt!

Sommarsöndag på Brettonwoods Country Club i Potomac

Idag tillbringade vi en fin söndag på Brettonwoods Country club i Potomac, en klubb där Kari och Krista är medlemmar. Det är ett vackert område med golf- och tennisbanor, klubbhus och swimmingpooler. Vi åkte iväg genom områden som är helt nya för oss, nordväst om Bethesda. På mindre än en halv timme var vi ute på landet! Hästar betade på gröna stora ängar, vägarna kantades av "mansions" så stora att man bara baxnade! Framför vart och vartannat fanns skyltar som visade att det var till salu eller till uthyrning. Så illa är ekonomin nu och det syns tydligt i hus av den här typen. Klubben var väldigt fin och Krista, barnen och jag tillbringade hela dagen vid poolen som hade simbassänger, trampoliner, rutschbanor av olika storlekar. Kari, Juri och Adrian spelade tennis men kom sen till poolen. Mot eftermiddagen åt vi på klubbhuset och åkte sen hemåt. Sera och Olivia har blivit så goda vänner att de ville fortsätta dagen tillsammans och Sera åkte med Mokkos hem till dem.

Meppu och jag har hittat diverse dansskolor på nätet och bestämt oss för att prova en idag. När vi kom hem från klubben satt Meppu ren och väntade på vår trappa. Vi åkte till Friendship Heigths till "Joy of motion", en dansskola som lär ut salsa mellan 5 och 7. Första timmen dansade vi rueda på nybörjarnivå. Det fascinerande var att gruppen bestod av flera män än kvinnor!! Vilken lyx för en som i Finland varit van att stå och köa för att få dansa med en man. Andra timmen flyttade vi oss till en annan sal och gruppen hade vuxit till dubbel storlek (här får man droppa in som man vill). Tre lärare delade in oss i tre grupper, "beginners, intermediate och advanced". Meppu, som dansade första gången idag gick förstås till nybörjargruppen och jag valde intermediate. I samma sal pågick sedan undervisning i tre olika grupper samtidigt, sida vid sida. Det var en alldeles fantastisk stämning! Människorna skrattade och pratade med varandra, frågade och hjälpte där det behövdes! Det var inte så stor skillnade med tiden heller, lektionen skulle sluta 7 men 20 över dansade vi för fullt ännu. Jag smygkikade på Meppu i gruppen intill och såg hennes breda leende och märkte att hon verkligen trivdes! Det gjorde jag också! När lektionen var slut, kom några och pratade med oss, var nyfikna på vilka vi var. Under tiden pågick någonting i salen, dörrarna stängdes, mat och dryck kom fram och musiken började spela. Det visade sig att på söndagar avslutas lektionen med dans mellan 19 och 23.30! Vilken bra idé! Vi stannade kvar och jag deltog i några ruedadanser och t.o.m ett par låtar salsa innan vi gick för att äta en bit mat. Nästa gång ska vi absolut stanna kvar till slut! Redan den här första gången fick jag mailadress av en brittisk kvinna, Sarah, som erbjöd sig komma med ut och dansa för hon minns hur det kändes att vara ensam i början! Vi fick också en hel del tips om evenemang, här ordnas salsa varje kväll i veckan. I tisdag ska vi gå till en restaurang, Barking Dog, som har salsa. Och nästa söndag, absolut, tillbaka till Joy of motion. Meppu blev helt biten av dansen, hon strålade och kvittrade hela kvällen medan vi satt på en uteservering dit Juri och Sera också kom. Adrian ville stanna hemma ensam första gången! Nu skvattrar de där uppe i övre våningen (lite rödbrända av solen...) fast klockan är 23.30 och de borde sova! Det borde jag också!

Ny kamera!

Vi inviger vår nya kamera! Bilden här intill är den första och det är Adrian som är fotografen. Det är taget i vår tomma matsal, som syns gapar skåpen i väntan på glas, tallrikar och annat. Stolarna och bordet fanns här men vi kommer att flytta ner dem i "recreation room" då vårt eget matbord kommer.

Idag har vi haft en social och kiva dag! På förmiddagen kom Mikko och Tonina för att se på fotboll och spela playstation med Adrian. Killarna satt i det sparsamt möblerade vardagsrummet och såg på fotboll medan Tonina och jag deltog halvhjärtat!

Marica ringde idag! Det var så härligt att få prata med henne och det känns så evigt länge sen vi hade kontakt! Så känns det fast vi varit här bara lite mer än 2 veckor! Senare på eftermiddagen skypade jag med Cami, Ceti och Annika som satt hemma hos Cami och drack skumpa för att gå vidare ut i Helsingforsnatten. Oj vad vackra de såg ut och huuuu vad ledsamt jag har efter mina härliga kära väninnor! Jag satt in ett foto av en del av mina fantastiska väninnor, alla är inte med på det här fotot! Ska försöka sätta in mera foton nu när vi har ordentlig kamera också!

Seras nya kompis Olivia var här hela dagen! De lekte och spelade och hade trevligt tillsammans. Den roligaste leken var nog att med trädgårdsslangen spruta på Mikko och Adrian så att båda blev genomvåta!

Vi lagade middag och satt ute länge in mörkret och värmen medan myggorna sakta men säkert åt upp oss allihop. Imorgon blir det tidig väckning för att åka iväg till Mokkos club och simma. Hoppas det blir lika varmt som idag. Till tisdag har man lovat 92 F (ca 34 C).

Malar i huset!

Vi stod i Costco och valde bland hundratals olika köttsorter då Adrian plötsligt med panik i rösten ropade på mig. Han pekade på sin heliga, nya, svarta Iron Maiden skjorta som hade små, underliga hål i fållen. Jag tänkte genast att han fastnat någonstans med den men han såg så olycklig ut så jag insåg att det kanske inte var så. Tanken på malar infann sig men vi talade inte mer om det. När vi kom hem, försvann han in i sitt rum och kom tillbaka med sin andra Iron Maiden skjorta som hade likadana hål och då var det ju givet att malarna invaderat hans garderob. Vi gick igenom alla hans kläder men hittade bara ett par kalsonger med likadana hål. Ut med alla kläder ur skåpet och in med en gammal t-skjorta som Juri kunde avvara och ett par gamla kalsonger, lockbete. Men det är ganska klart att vi fått objudna gäster i garderoben. Vad månne malar heter på engelska? Vi måste ju till butiken efter malmedel imorgon. Moth? Finns de i allas garderober? Borde vi kanske behandla alla för säkerhets skull? Vad sätter man dit? Malkulor har man ju hört talas om men var det inte på 1800-talet? Möjligen.... Adrian hade lite svårt att somna för han undrade om malar är som termiter så han vaknar med ett avgnagat ben imorgon bitti. För malar kan ju bara inte tycka om tyg när de kan få gott 11-årigt kött. Han tycks ha haft andra morbida tankar ikväll för sen funderade han på hur man ser ut när man blir påkörd av en bil... åt vilket håll månne man flyger? Faller man eller ...? Hmmm, vad svarar man som förälder? TÄNK INTE MER PÅ DET, SOV NU, GODNATT.

Idag har vi köpt en kamera! Det är en Canon Eos 450D som verkar ta jättefina bilder. Vi har klarat oss länge med en liten digi-pocket-kamera som tagit ok bilder på nära håll men genast vi fotat utomhus, har bilderna varit intetsägande. Nu ska vi börja föreviga vår tid här. Roligt!

Idag hade vi två spännande sessioner på msn med momi/mamma och med Peter, Jenni, Kasper och Hedvig. Vi pratade och hade kameran på så vi kunde gå runt i huset och visa rummen, ut på gården och momi fick t.o.m "tala" med postiljonen och grannen Stacy! Det kändes kiva! Som om vi träffats nästan!

Annars har vi ju firat Juri idag! Till varje födelsedag i familjen hör att man stiger upp och bakar pain au chocolat. Vi försökte, på riktigt, försökte. Men det blev inget. Smördegen var filodeg och tunnare än pergament. Två lager flagande florstunt papper runt choklad som inte är Royal. In i gasugn, 8 min, varefter några bleka hopsjunkna fladdor ligger där och ser sorgsna ut. 5 minuter till och sen gyllengula, stenhårda kakor som inte ens doftar som de borde. Oätligt, sorgligt men sant. Sera och jag skrattade hjärtligt. Adrian var förkrossad och krävde vi skulle köpa riktiga i butiken. Juri försökte hålla minen men var väl aningen besviken. Så kan det gå.

Dagen bara flöt iväg, vi slöade här hemma, pratade med Finland och kom iväg till Costco först sent på eftermiddagen. Jag körde och var antagligen väldigt okoncentrerad, var tvungen att enligt navigatorn "make a legal U-turn as soon as possible" och plötsligt var vi på Kari och Krista Mokkos gata igen (där vi var på grillfest i förrgår). De råkade vara ute så det var ju ett trevligt sammanträffande! De bor ju jättenära! Bestämde att träffas i söndag och åka till deras "club" och simma, sporta.
Att både storhandla och hitta en fin kamera tar tid, vi var hemma först 9-tiden. Allt tar längre här! Den stora födelsedagsmiddagen blev en avskalad hot-dogkväll med fantastiska samtal med barnen och mysig stund vid bordet. Det kändes riktigt skönt efter all stress och allt fräsande vi haft! Kvällen slutade med Hanna Montana på Disney Channel och ännu ett glas vin. Imorgon hoppas vi få sova utan att någon från Yle ringer tidigt på morgonen, suck! Nati!

Flunssa

En envis flunssa har drabbat mig (som tur ingen annan i familjen). Hostar och nyser, har ont i halsen och sover dåligt. Idag har jag haft stegring så jag har bara hållits hemma och försökt vila. De senaste dagarna har gått åt till att fixa med barnens skolgång. Vi åkte tillbaka till skolkontoret för att visa barnens TB-injicerade armar och för att diskutera med personalen där. Efter det hade Adrian träff med studiehandledaren i Westland middleschool. Innan han visste ordet av, fick han ett mattetest i handen och vi måste lämna rummet. Det kändes verkligen obehagligt och vi såg hur nervös och spänd Adrian blev. Vi åkte iväg på kaffe och bad honom ringa när han var klar. Eftersom vi inte hade ro att sitta tills han ringde, åkte vi tillbaka till skolan. När han var klar och studiehandledaren och matteläraren gått igenom hans test, var han alldeles slut. Han hade spänt sig så att talen inte riktigt blivit rätt. Det kändes hemskt att se hur han led! När vi gick ut därifrån kunde vi alla konstatera att det var den första verkligen negativa erfarenheten i skolvärlden hittills. Ingen visste riktigt till vilken klass Adrian ska. Vi hoppas för tillfället att han får gå i femman i Westbrook, i samma skola som Sera. Där var vi idag och det var en ljuvligt vacker skola. Vi blev väl emottagna och Seras klassföreståndare var på plats. Hon heter Ashley Horos och är en väldigt vacker ung kvinna med asiatiskt utseende. Hon verkade lugn och kunnig och berättade för Sera att det inte kommer att bli några problem i klassen. Klasserna är små, ca 20 elever och alla nya får en "buddy" som har hand om en både i klassen och utanför. Med "buddyn" studerar man tillsammans, följer med i böckerna och däremellan tar ESOL-läraren (english as a second language) ut eleven ur klassen och tillsammans med andra helt nybörjare, studerar man på sin egen nivå. Sera kommer att vara den enda nya i sin klass men på parallellklassen och i 4:an finns flera. Eleverna är från en massa olika länder så Sera kommer att få höra många olika språk! Allt verkade gå så lugnt och sansat till! Skolbyggnaden var vacker och utanför fanns fina lekparker och stora fotbollsplaner. Dessutom tar det 3 minuter att gå från oss! Jag tror att det skulle vara bäst om Adrian också fick komma till den skolan.

Dagarna går på, vardagen har börjat för Juri som jobbar för det mesta. Han har inrett ett arbetsrum i recreation room i nedersta våningen där han sitter och läser in speakar, ser på TV (nyheter förstås ;). Vi andra försöker hitta en form av vardag också, läser, åker till poolen, ser på TV, surfar på nätet. Igår hade vi en jättejobbig dag. Juri var stressad för sitt jobb och allt annat som måste fixas praktiskt ännu innan han åker till Denver. Jag var allmänt ledsen, hade så ledsamt efter mina vänner att jag grät en massa. På kvällen blev vi bjudna till Kari och Krista Mokko på grillkväll och jag grät ännu en timme innan vi åkte. Men när vi väl var där kändes det trevligare. Vi hade riktigt kiva, åt god mat och fick en del tips om nyttiga saker här. Sera och dottern Olivia trivdes tillsammans, Sera t.o.m. pratade finska med henne och när Olivia inte förstod, talade Sera engelska! De hade jätteroligt och Sera sa idag att hon gärna skulle träffa Olivia igen! De har varit här 1 år redan så barnen talar engelska ren. Skönt att komma hemifrån när allt kändes så jobbigt, när vi kom tillbaka var allt bättre ren. Klart att det kommer att gå upp och ner så här innan man hittar en rutin, egna vänner, skolan börjar (och hoppeligen fungerar...).

Värmen håller i sig, det är så underbart! Jag njuter av varje stund! Idag har det regnat och åskat men det är så VARMT!! Ljuvligt fuktigt och sammetsmjukt! Mörkret kommer ganska tidigt men är ljummet!

Screen on the green

Screen on the green är ett begrepp i Washingtons sommar. I juli-augusti visas 5 gamla filmer på en utebio på Washington Mall, en stor gräsbelagd "park". Se http://dc.about.com/od/specialevents/a/Screengreen.htm
Vi hade turen att hinna se den sista filmen, Superman 1 från 1978. Förstås är det inte bara filmen som lockar, folk samlas i stora skaror redan 4-5-tiden för picnic och samvaro. Man satsar på mat och dryck (alkohol är förbjudet, poliser patrullerar med hökblick och folk är påhittiga, har vin i limuflaskor o.dyl.) Filmen börjar när mörkret faller, idag 20.40. Vi åkte till Mall 7-tiden för att träffa Mika, Meppu, Visa och Pyry som varit där från 5. Där fanns också en del av deras vänner och bekanta som slagit sig ner med mat och vin! Vi träffade några intressanta typer där som vi säkert kommer att bekanta oss mera med. Upplevelsen där på gräset var fantastisk! Även om det för Washingtonborna var en "kall" kväll, var det för oss finnar en härligt varm och len stund. När mörkret sänkte sig, filmen startades och publiken, som på given signal, steg upp och hoppade jämfota, viftade med händerna, kändes det bara så härligt! Så började filmen. Det blev alldeles kolmörkt, stjärnklart och den stora screenen framför oss hade ett upplyst Capitolium i bakgrunden. Ljudet var högt, människor satt på gräset och njöt och ibland hördes brandbilar, ambulanser i bakgrunden så man kunde ana att man var i en stor stad där pulsen slår även om Mallen stannat upp för ett par timmar. Jag hade stundvis svårt att koncentrera mig på Clarke och Lois Lane, satt bara och tittade omkring mig och njöt. Mina tankar fördes till en liknande situation, 1993 i Paris, en julikväll framför Eiffeltornet där Juri och jag satt på gräset och njöt av en konsert av Pavarotti. Det slog mig plötsligt att vi, trots att Finland är ett härligt land på många sätt, är ganska svältfödda på upplevelser som det här! Åtminstone känner jag det så! Mina bloggläsare må gärna protestera ;) och kommentera!
Filmen slutade sent och vi körde hem i en lugn och mörk Washingtonnatt, hem till Wriley road som sakta börjar kännas som ett hem.

Tidigare idag var vi till skolkontoret igen för att föra papper som saknats för en regelrätt registrering av Adrian och Sera. Vaccinationsintyget från Nordsjö hälsocentral visade att allt var ok utom Hepatit B, vilket man inte ens ger automatiskt i Finland. Båda barnen fick den och testades därtill med en TB-spruta som skall ge utslag till onsdag då vi är tvungna att åka dit igen. Vi fick dessutom diskutera skolfrågor lite mer ingående, detaljer pratar vi om sen när vi går till barnens skolor här i närheten. Bl.a. vet vi nu att skolorna börjar 26/8 och slutar 16/6 nästa år IFALL inte vädret spelat Marylandborna ett spratt. Om det snöar häftigt, stormar eller blir iskallt, stänger skolan (mannen som informerade oss om det här var från Canada så vi skrattade rått i samförstånd med honom). Ifall skolan stänger pga väderleken i 5 dagar under läsåret, förlängs det med en dag och slutar sålunda 17/6. Snöar, stormar, isar det i 8 dagar, slutar året 18/6 o s v. Intressant!

För övrigt är det slående att man så gott som överallt blir bemött av icke-infödda amerikaner, av diverse nationaliteter som invandrat hit. Det mesta går parallellt på engelska och spanska. Det betyder ju att det inte borde vara något problem att lära sig spanska här!


Imorgon dyker Verizon wireless-gubbarna antagligen upp tidigt och börjar installera vårt nät. Hoppas allt går som det ska och de faktiskt kommer!

Tröttheten kommer på...

Se även föregående inlägg där Sera berättar om sin upplevelse!

Idag är vi alldeles slut alllihop. Vi har hängt här hemma, fräst och skrikit åt varandra, legat utlsagna på soffa och golv, degat och talat på skype. Det är som om någon tagit all energi av oss! Gårdagen var helt galen med alla bilaffärer och privatbilar som vi provkörde. Vi körde en hel del skrotiga bilar som antingen luktade illa eller annars bara var så slitna. Slutligen gick vi till en bilfirma för att se ordentliga begagnade bilar. Vi fastnade för en Chrysler Town & Country, 9000 $. Vi har sett på bilar därför att Dodgen vi blev lovade då vi flyttade hit, inte var till salu längre. Men precis då vi stod i bilaffären, ringde Mika, Dodgens ägare och sa att den ändå är till salu. Svåra beslut.... Idag lutar det ändå mot att vi köper Dodgen, den är härlig att köra och kostar endast 2500 $.
Lördag kväll tillbringade vi hos Paula, finska Yles korrespondent, i hennes lägenhet i DC. Vi åt och satt en stund och pratade med henne, Mika, Meppu, Sanna och Janne.

Som sagt har den här dagen varit mest slöande vid datorn. Vi har skypat med Mamma, Monica, Ann, Annika och Artur. Chattat med Ceti och Cami. Det har varit roligt! Senare mot kvällen åkte vi till Bethesda för att äta på en italiensk restaurang. Där finns ju en hel del att välja mellan! Juri åkte till jobbet just för att komma igång med vardagen lite. Eftersom vi är så färdiga, tror jag vi kryper i säng och läser ganska tidigt idag!

Vi träffade nya grannar idag. Snett mittemot oss bor Bruce, en medelålders man som tillbringat en sommar i Ingå skärgård då han var ung, i en finlandssvensk familj! Vilket sammanträffande! Han talade genast om att bjuda oss dit något tag. Få se hur det blir!

Imorgon iväg till skolkontoret igen med vaccinationsintyg.

Sera skriver!

Här berättar Sera om sin upplevelse på skolkontoret onsdag 6/8:

En onsdag

När jag vaknade en onsdagmorgon så var jag lite närvös för vi sku testas för skolan. Sen åt vi morgonmål och sen for vi iväg. när vi var frame fick vi någo papper och sen måste vi testas. Adrian och jag måste gå ensamma in mamma blev utanför när jag hörde det började jag nästan gråta för jag trodde att jag inte sku förstå nånting när det var på engelska men efter en stund så lita jag på mig själv och då gick jag och tantten som gick var jätte snäll och då svarade jag på alla frågor som jag kunde svara på. Hon fråga av mig om jag viste vad bilden va på engelska och det var en hund och då sa jag att det hette dog och sen fråga hon vad de var på svenska och sen sa jag att det är hund på svenska och sen kom det på bilden en katt jag sa att det var cat och så fråga hon vad det var på svenska och jag sa att det är på svenska katt och då sa hon att det var nästan samma. Sen var det slut och jag kom ut ur rumet och mamma och pappa var glada och sa hela tiden grattis, grattis. Och sen for vi och köpta TV och dator och en massa annat nintendo spel och väska åt mig och ennu film sen for vi hem och sen åt vi kvällsmål och sen gick vi i säng och sen gjorde Adrian och jag fyra skott i ryggen fast vi borde ha börjat och sova men sen sa mamma att vi sku släcka lampan och sen började vi sova.
Slut.

1 vecka på Wriley Road

Nu har vi bott en vecka här på Wriley Road! Huset börjar kännas bekant och behöva sin första städning ;) Vi har hittat några rutiner och saker börjar hitta sina platser. Ännu sover vi alla i samma rum, det har inte riktigt funnits en enda kväll där vi varit hemma hela familjen i lugn och ro och "invigt" barnens rum så de skulle kännas trygga och hemtrevliga. Kanske på söndag.

I morse hade vi en lugn och skön morgon. Den piggades upp av först ett samtal av Anneli! Det är så härligt att höra sina vänners röster, det känns som om vi varit borta en evighet ren. Senare på dagen ringde Viktoria via någon internet-telefon till min mobil. Vilken glad överraskning! Det skulle vara värt att kolla den adressen med tanke på er som ringer från Finland. Tyvärr kan vi inte ringa härifrån med samma system, enligt Viktoria. Men nu har vi installerat skype och imorgon får vi lurar också. Sen är det bara att skypa så mycket vi orkar och hinner! Just när vi skulle åka iväg till banken, ringde Annika, Cami och Anneli från Teatteri och kvittrade smått "tipsy" (inte Anneli förstås). Gissa om jag fick ledsamt då? Men en vacker dag sitter jag där med dem igen!

Vi åkte in till DC till PNC bank för att skaffa ett bankkort åt mig och öppna ett sparkonto. Eftersom det är nästan omöjligt att parkera i DC, var vi tvungna att åka ner i ett parkeringshus. Vi var i banken 1h 15 min och det kostade 18$ så billigt är det inte. Jag har dragit mig för att köra i DC men nu kände jag att jag måste göra det för att komma över rädslan. Vi fick inte navigatorna att hitta adressen dit vi skulle så det kändes ju lite extra spännande. Men allt gick bra och vi hittade fram till Mats och Karen utan navigatorn. Trafiken är mycket annorlunda här än i Finland. Förstås finns här mer bilar och det är mer kaotiskt men samtidigt blir folk inte så stressade om man gör bort sig. De tutar kanske men verkar inte bli så upprörda som finnarna blir.

Hos Mats och Karen satt vi och pratade och åt god mat. Så tittade vi på OS-öppningen, vilket påkostat och vackert spektakel! Barnen orkade hänga med ganska länge fast Liam och Oskar slocknade vid 11. Adrian är förresten så otroligt söt med Liam! Han smeker honom över håret mest hela tiden, ber honom komma i famnen, leker med honom och fnissar förtjust åt allt han gör! Och Liam lär gå omkring därhemma och säga "Adde" hela tiden. (Viktoria berättade också att Jonatan går hemma och säger "Adu" hela tiden så Adrian tycks vara pop hos små barn!). 12-tiden körde vi hem (jag hade erbjudit mig att köra, måste få så mycket övning som möjligt). Nu sover alla och jag sitter uppe på tok för sent och skriver. Måste väl gå i säng nu!
Tack för alla kommentarer jag fått för mina bloggar, det känns jättekiva att veta att ni läser dem!!

Åska och hagel

I morse vaknade jag av väckarklockan, måste ringa till Nordsjö hälsostation för att beställa vaccinationsintyg åt barnen. Det lyckades fint och de lovade faxa dem till Böle och därifrån vidare hit till Juris kontor i Washington.
På förmiddagen ringde Helena, vad ljuvligt det var att prata med henne!!! Jag blev på så gott humör. Det har känts så knäckande att inte kunna tala när man vill, dels pga kostnader och dels pga tidsskillnader! Det är så många jag skulle vilja tala med! Men nu har vi dator så vi ska installera SKYPE så fort vi kan!

Idag var det så hett och åskigt så vi bestämde oss för att åka till Bethesda pool igen och simma. Innan vi skulle åka iväg började det hagla och storma så vi fick köra till butiken istället. Efter 20 minuter var det soligt igen! Vi simmade och latade oss ett par timmar, åkte hem och lagade mat. Så kom Sanna och Janne (Janne är kameraman på Yle här) och Paula som är finska sidans Washington-korrespondent. Vi visade runt dem i huset och satt sen och pratade en stund.
Senare på kvällen kopplade Juri i vår nya TV, den är fin!
Imorgon ska det bli åska och regn, men 85 F, ca 28-29 grader.
Godnatt!

Another day in USA

Igår var en händelserik dag! Vi vaknade tidigt och åkte iväg till Montgomery county international student's admission office för att registrera barnen. Efter enång bilfärd anlände vi till en skolbyggnad där alla barn i Montgomery county skall registreras inför skolåret. Vi hade oturen att få en alldeles ny tjänsteman som inte riktigt hade saker under kontroll. Förutom sin osäkerhet, led han av det amerikanska behovet att ha PAPPER på allt. Sånt som det inte finns papper på, kan man inte behandla eller ens tänka på. Sålunda fanns det inga papper som kunde bevisa att ägaren till huset vi hyr, inte bor med oss under samma tak. Trots att vi hade hyreskontraktet med! Galet! Efter 2 timmars gäspande framför mannen som inte kunde förstå att barnen har ETT förnamn och TVÅ mellannamn, fick vi gå vidare till nästa programpunkt. Barnen skulle testas i sina engelskakunskaper. Två kvinnor tog varsitt barn vid handen och gick ifrån oss. Adrian såg litet skrämd ut men gick sen lydigt med men Sera stannade upp med gråten i halsen och sa att hon inte ville gå ensam eftersom hon inte skulle förstå något. Jag frågade om jag fick gå med men det gick inte för sig. Jag sa att hon bara skulle svara "no" om hon inte förstod och att allt nog skulle gå bra, så gick hon in. Efter mindre än 5 minuter kom Sera och kvinnan ut och meddelade att Sera kommer att få undervisning på "beginners level" vilket var väntat. Dock hade hon tydligen förstått en hel del då hon redovisade för samtalet med kvinnan! De hade tittat på bilder av djur och Sera kunde berätta att hon såg a cat and a dog. Dessutom hade hon på något sätt upplysa kvinnan om att cat och katt låter lika men att dog och hund är så olika!
Adrian däremot var kvar hos sin tant i närmare en halv timme. När han kom ut såg han alldeles rufsig och glad ut! Det hade gått bra! Han blev placerad i " higher middle level" vilket var duktigt! Följande var " advanced". De var nog så stolta när vi åkte från skolan. Vi saknade ett vaccinationsintyg från Finland så vi måste åka tillbaka dit nästa vecka när det kommer fram.

Efter skolkontoret åkte vi till Pentagon City för att se på datorer och TV:n. Det är ett trevligt köpcenter, stiliga butiker och annars också snyggt. Sera och jag gick och shoppade litet (!) medan Juri och Adrian först köpte en "suoris" (den tredje i raden...) och sedan gick iväg till Best Buy och Costco för att se på dator och TV. Efter många timmar sammanstrålade vi och enades om en bärbar dator, jättefin! Det är en HP Pavillon dv6000 Entertainment PC (så nu vet ni det!). Efter det valde vi en TV, en 37" Vizio HD-TV so we are real americans now ;) Efter 8 timmar i olika butiker åkter vi ganska möra hem!

En mulen tisdag

Tisdagen var mulen, något nytt för vår vistelse här! Men det var ändå 26 grader varmt och härligt fuktigt. Jag har märkt att folk i allmänhet skyr fukten men jag älskar den. Jag mår bra av den, huden är mjuk och håret lever (även om det fortfarande är tunt...). Eftersom vi lovat barnen i flera dagars tid att åka till public pool här i Bethesda, gjorde vi det trots att det var mulet. Poolen var ganska fin, lär vara den bästa i DC-området men mäter sig inte på långt när med Gumtäkt! Bassängen var 50 m så vi kunde konditionssimma, skönt efter allt ätande och drickande! Ganska snart fick vi ta del av en smått irriterande sida av USA - deras regler! Amerikaner älskar regler!! Vid ingången till poolen fanns en anslagstavla med regler för PRECIS ALLT, så lång att det inte fanns en chans att orka läsa den. Väl i vattnet ljöd simvaktens visselpipa hela tiden då vi rörde oss i bassängen. "Ha inte din dotter på axlarna i vattnet", "Om du kastar henne ur famnen i vattnet, får inte händerna släppa greppet om henne" (wow vilken rolig lek för en 8-åring), "Vänta nedanför trappan på att föregående har rutschat ner i vattenkanan", "Simma DIREKT till närmaste trappa och gå upp ur bassängen" o s v. Tur att barnen inte blev frustrerade utan verkade ta det med ro, lydde snällt och fortsatte hoppa och rutscha. Varannan timme ljöd visselpipan för "adult swim" och då sku alla barn upp ur bassängen i 15 minuter. I ett skede av dagen fanns det ingen annan än Juri och jag som simmade av och an medan många barn stod på bassängkanten och väntade på sin tur. Men regler är regler. Suck.

En annan helt galen regel (åtminstone för en finne) är att man inte får torka sin tvätt ute på bakgården! Kan man tänka! Det står t.o.m. i vårt undertecknade hyreskontrakt! Istället har vi en mega-mastondont-torktumlare som drar en massa elektricitet. När vår lilla anspråkslösa torkställning kommer hit, kommer jag visst att sätta ut kläder på tork! Dessutom har jag för mig att kläderna inte mår så värst bra av torktumlare heller. Våra maskiner är för övrigt amerikanskt enorma! Lyxigt i och för sig men jag måste ju samla tvätt i många dagar för att fylla maskinen!

Jag kan inte sluta upp att förundra mig över allt som är så stort här! Mjölken t.ex. är inte förpackad i smidig 1 liters eller 1½ liters tetrapack utan i en enorm plastkanna på en gallon, dvs 3,8 l. Gissa hur det är att bära hem sånt från butiken? Juiceburken är 2l och nachopåsen 794 g. Shampoflaskor i normal storlek får man leta efter, de flesta är minst dubbelt så stora som i Finland. Men apropå shampo och hårprodukter så säljs TIGI i matbutiker för en spottstyver!!!!! Jag ylade och dansade igår i Safeway då jag hittade en TIGI-kräm som jag är beroende av och betalar 34 e för i Finland, här kostar den 24 $ d v s 16 e. För en TIGI-freak som jag är det paradiset (jo Jenni och Ann, det här är sant!)

Igår kväll hade vi besök. Colin, Sandra, Mikko och Tonina hälsade på. Colin (irländare) och Sandra (svensk-italienare) är ett par som jobbar på Världsbanken och som Juri träffat via Mikko som också jobbar där. Mikko sällskapar med Tonina, en flicka från Belgrad. Vi satt ute i den mörka, fuktiga kvällen och åt och drack och hade trevligt. Barnen börjar vara ganska trötta, vi vakar sent på kvällarna och de vill inte så gärna gå och lägga sig innan vi kommer. Allt känns väl så nytt i huset ännu. Vi sover fortfarande alla i vårt sovrum för vi vill inte stressa barnen med att flytta in i sina egna rum innan det känns rätt. Dessutom har de ju inga egna saker eller möbler där ännu. Hoppas de kommer inom några veckor!

Måndag

Igår hann jag inte skriva alls vilket var frustrerande. Tydligen är det viktigt för mig att få skriva ner tankar som snurrar i huvudet den här tiden. Vi har ju fortfarande inte något nät hemma, skrämmande hur beroende man är!! Köerna är ganska långa så först nästa vecka borde vi ha internet hemma hos oss. Vi åker varje dag nästan till Juris jobb för att skriva och igår satt jag på Starbuck's med en tall latte och använde trådlöst nät för 6$/timmen. När vi ändå var i Friendship Heights så MÅSTE jag ju bara gå in på Bloomingdale's och snusa lite. Fastnade genast hos en kvinna som smetade mitt ansikte fullt med rynkcreme och sablar också - det hjälpte!! Blev slät och fin i ansiktet. Så nu är det bara att skaffa Bloomingdale's-kort and get another 10% off så man blir som en baby igen, såklart!! Kvinnan var trevlig, glömde alldeles bort att sälja för hon blev så ivrig över att höra att vi bara varit 3 dagar i stan och hon ville dela med sig av allt kiva hon kom på, allt från gratis parkeringsplatser till härliga beachar och shoppingställen. Jag fastnade så länge där att Juri kom inångande och undrade vad som pågick! Och, haha, han fick sig en omgång runt ögonen mot puffiness and dark shadows! Tror han går med på att punga ut med 150 $ för cremen i något skede.

Vi åkte via Trader Joe's och handlade och jag måste medge att det är underbart spännande att handla här! ALLT är nytt. Och det finns massor av allt! Vi ville köpa lite snacks till kvällen inför besök av Mika och Meppu. Det tar alltid jättelänge att handla ;) Om man vill ha t.ex. salta nötter, hittar man en enorm hylla med hundratals olika sorter av nötter med olika kryddningar.... Spännande! Ibland blir ju det man väljer bara så fel, men sånt får man ta!

Igår hade vi en hemma-förmiddag då vi städade upp och satte de kläder vi har i olika skåp. Det kommer nog att ta en tid att hitta platser som funkar och är praktiska. På kvällen kom Mika och Meppu och vi satt ute i den varma sammetslena kvällen och åt och pratade i levande ljus-sken. Vad fascinerande fire flies'en är! De blinkar till en stund, flyger iväg och blinkar igen. De är så långsamma så Sera lyckades fånga en i en burk och titta närmare på den.

Idag kom vi hit till kontoret och Juri fräste iväg till Washington gas för att skriva ett nytt gaskontrakt för oss. Uppvärmningen av huset sker med gas och så har vi gasspis också. Barnen spelar på en dator här intill och efter det ska vi gå och byta min telefon. Vi skaffade nya för några dagar sen. Barnen fick varsin samsung, jättefina, grannröda med alla rackerier och lätta att använda. Jag valde en Sony Ericsson som jag inte är nöjd med. Erkänner att jag valde den för färgens skull, den är vackert rosa med lysande rosa knappar men den är inte bekväm att använda. Den är på nåt sätt gammaldags, svår och komplicerad. Får lov att gå och byta den idag. Få se om jag hittar till butiken ;) Barnen och jag går ut på stan och tar en lunch och när Juri är klar, åker vi till Bethesda ute-pool och simmar. Idag är det HETT! Solen gassar och det är över 30 grader ute.
När vi kom hit till kontoret, tog Juri oss till studion där han står i sina live-rapporteringar. Vita huset är bakgrunden inne i det lilla trånga rummet. Vi blev som fåntrattar allihop, ställde oss framför duken och såg oss själva i en tv-ruta, gjorde miner och fånade oss i tur och ordning, tog foton och fnissade - ända tills Juri meddelade oss att man i kontrollrummet kan se allt vi gör. Adrian höll på att flippa ut för att han "nolat sig och fjantat sig, hjäälp". Vi skrattade ut honom men visst skynda vi på stegen och försökte se osynliga ut när vi slank ut ur studion!

En liten intressant iakttagelse av en som ännu tycker att allt är spännande här:
När vi kom körande från Bethesda mot DC blev vår väg stoppad av ett antal blinkande polisbilar som tvingade oss att svänga om och ta en annan väg. Följande väg stoppades av en likadan samling polisbilar, och följande också! Ingen aning om orsaken, kanske Bush var ut och körde eller så hade nåt hänt men det kändes att man är ute i stora världen på något sätt. Hela områden avspärrade av såna bilar man bara sett i filmer! Vi var tvungna att ta en omväg via Georgetown som var så otroligt vackert!!! Bestämde mig för att så fort jag har lite egen tid, ta en promenad där. Man kommer inte dit med metro men man kan antingen gå från downtown eller så ta en buss dit. Dit ska jag släpa mina shoppinggalna vänner sen! När vi får nät hem, ska jag ta foton och sätta in här på bloggen!

Nu ska jag chatta med Helena på Facebook!

Dag nr 2 på Wriley Rd

Vi kom hem sent igår från Meppu. Hon var så gullig, bjöd på mat och satt och pratade en lång stund. Märkte att vi är i helt olika situationer för tillfället. Hon längtar hem så mycket att hon nästan grät igår. Saknar sina vänner, jobbet, naturen och kölden (konstigt!!), riktiga vintrar o s v. Hon har varit här med sin familj i snart 2½ år och har tidigare också bott i USA med familjen. I ett skede av diskussionen blev jag kanske lite rädd, tänk om jag inte alls trivs!!?? Så svårt att säga något ännu i det här skedet av vistelsen. Allt känns lite spännande och nytt och kiva. Fast långt därinne gnagar ju en liten oro för att saker ändras radikalt när vardagen börjar. Men typiskt mig att oroa mig och fundera hela tiden.
Innan vi åkte hem, kollade Meppu och jag en del dansskolor. Hon ska komma med på salsatimmar! Tänkte att det är bäst att gripa tag i något vardagslikt så fort som möjligt. Ännu hittade vi inte den rätta och vi har ju inget nät hemma så det får kanske vänta till veckan efter.
Vi lånade hem Mikas och Meppus Dodge Gran Caravan på prov för att kanske köpa den. Skönt att ha bil!

I natt vaknade Adrian och jag av åskan. Inget är likt det man är van vid! Blixtarna avlöste varandra, precis som på film och åskan verkligen dånade. Allt var så intensivt och snabbt och sen var det över. Lite skrämmande måste jag medge.... Juri sov i nedersta våningen så vi var ensamma i sovrummet. Hjärtat bultade nog litet. Men så somnade vi om och vaknade igen alltför tidigt.

Idag har vi varit på Ikea hela eftermiddagen! Köpte en hel del för att komma igång med vardagen eftersom vi nu lever med pappersmuggar och 2 muminkoppar! Ikea är ett smart koncept, vi hittade ett startpaket med allt möjligt användbart till köket: kastruller, stekpanna, skärbräde, sil, skalare, kniv, sax och en massa annat för 89 $. Efter att ha handlat kärran full och Juri desperat, måste vi ju bara äta köttbullar i cafét ;)

Förresten, jag körde till Ikea!!! Kände mig barnsligt stolt över att våga köra i Washington! Med hjälp av navigator och Juri bredvid gick det jättebra! Bilen är skön att köra och jag tror att jag kommer att vänja mig alltför väl vid automatväxel.

Nu ska vi åka hem med vår last och stuva in i skåp. Det åskar igen! Ikväll kommer Mats och Karen, Oskar och Liam och hälsar på. Kiva att få besök, det blir mer hem då!

Wirriga i Washington

Fredag 1 augusti 2008? Eller vad är det för dag idag? Tiden har stannat upp eller gått alltför fort, jag vet inte!
I alla fall fick vi vår hyrbil igår i New York. Juri körde på Manhattan i kaoset, det sku jag ALDRIG våga! Med hjälp av navigator körde vi iväg mot Washington. Det tog närmare 5 timmar. I baksätet hade vi två kvittrande, skvattrande barn som enligt Adrian aldrig haft en så rolig bilresa i Finland ;) Just innan butikerna stängde kl 9, kurvade vi in på Filene's Basement i Friendship Heights för att köpa några lakan. Vi hade ju absolut ingenting! Sen via matbutiken efter lite morgonmål och så "hem". Det hade hunnit bli alldeles beckmörkt! Det var konstigt att svänga in på uppfarten till det som nu ska bli vårt hem. Allt mörkt och hett och fuktigt! Men huset är fint! Vi rusade omkring en stund i det tomma hemmet och försökte känna efter hur det riktigt kändes men det är svårt att beskriva. Vi var så otroligt matta och trötta att vi bara längtade efter att sova. Efter en kaotisk förhandling om vem som sover var och varför, blev det så att Adrian, Sera och jag delade på dubbelsängen och Juri sov på en madrass på golvet. Adrian måste sova i sängen som vi dammsugit noggrant eftersom det kunde ha funnits katthår på golvet. Ingen ville riktigt lägga sig i ett eget rum ännu första natten. Eftersom vi var så otroligt trötta var det ingen som gnällde även om det var trångt i dubbelsängen (vilken för övrigt är megahög, man får ta fart för att hoppa upp på den). Vi sov tungt ända fram till kl 7 då Juri och jag vaknade. Juri hoppade i bilen, åkte efter kaffe, disktrasor och engångsmuggar och -tallrikar. Under tiden gick jag omkring i huset och såg på det i dagsljus! Det är fint! Just i vår stil! Det som var skönt att märka var att, trots att vi kom "hem" i mörker, kändes huset så tryggt och jag sov gott utan att vara orolig, vilket jag ofta är på nya ställen. Jag öppnade dörrarna till gården, solen sken varm redan och tassade ut barfota i gräset. Redan så här tidigt hade fåglarna (eller är det cikadorna?) börjat med sitt oljud. För oljud är det, ett konstigt, gnisslande, surrande, ihärdigt ljud, som när en gammal motor håller på att skära ihop. Måste ta reda på vad det är.... Igår när vi kom, hördes ljudet genom bilfönstren trots att luftkonditioneringen susade och barnen skrattade! Aldrig hört något liknande. I trädgården flög dessutom en ENORM fjäril! (Allt är tydligen större i USA). Det såg ut som en nässelfjäril fast den hade 8-10 cm mellan vinspetsarna! När Juri kom hem från butiken, stod jag redan och vattnade buskarna med trädgårdsslangen! Se där, det började redan! Nu ska jag bara plantera rhododendron och påta i trädgården dagarna i ända. Vi åt morgonmål ute och åkte sen iväg till Juris jobb för att ta lite saker som han förvarat här under semestern.

Nu sitter jag alltså här och skriver. Barnen och Juri har åkt till en kollega för att hämta en stereo. Sen ska vi äta lunch och åka till en affär för att få internet-koppling till huset. Vi måste skaffa kastruller och annat till köket för att komma igång de här veckorna innan våra egna saker kommer. Ikväll åker vi till Meppu på mat, skönt, det är lite svårt att göra något i ett kök som inte har så mycket i sig.

Talade med Karen och bestämde att vi i helgen ska åka till poolen i Bethesda tillsammans!

Jag kan inte riktigt ännu säga hur allt känns! Underligt, vimsigt, roligt, varmt... Samma gäller Juri har jag förstått. De enda som tar det lugnt och njuter, springer under trädgårdsslangen och hojtar över megainsekter är barnen! De verkar njuta! Och Adrian har inte (ännu åtminstone) fått allergi av katthåren. Vi dammsuger frenestiskt hela tiden vi är "hemma"!

Nu ska jag gå ut i solen en stund! Ljuvligt!