Hälsningar från sängbottnen....

Här ligger jag nu dag 2 i sängen och känner mig uttråkad och ryggskadad. Igår var jag helt borta, nyste och pyste och hade stegring mest hela dagen. Jag sov emellanåt och såg sen på filmer på Netflix på löpande band. Först såg jag "Man on wire", den som baserar sig på verklighet om en man som ville gå på lina mellan WTC-tornen (och som gjorde det...). Det hisnade i magen när jag såg honom traska uppe i luften UTAN några som helst säkerhetsvajrar! Så såg jag "2 dagar i Paris", en härlig film om förhållanden och kulturkrockar och till sist Bergmans "Scener ur ett äktenskap"! Den är fantastiskt tät men också ångetstfylld. Så det var minsann en filmdag för mig!
Vaknade mitt i natten av att jag hade feber, suck. Gick ner 4-tiden för att dricka och såg att Juri stackarn fortfarande jobbade med sin TV-juttu. Han sov säkert bara 2 timmar i natt innan han steg upp och väckte barnen.
Barnen mår bra nu, ingen andnöd, ingenting. De har fullt med roliga saker i skolan, utställningar, pizza partyn, teater, specialprogram. Det är ju bara 2 veckor kvar mera!
Ikväll ska vi, och andra 5th grader parents and siblings gå och se en vuxenversion av pjäsen "Pirates of Penzance" som Adrian spelade i. Den är på Wolftrap http://www.wolftrap.org/
Hoppas bara att jag är frisk nog att delta :( Vi ska göra picnic-korg och sitta ute och njuta.
Jag har beställt tid till vår läkare till 11.30 idag för att utesluta svininfluensa, man kan inte vara för försiktig!
Hoppas allt går bra!

Snörvel - host - muskelvärk - allergi?

Jaha, nu får vi verkligen fundera om eller fundera lite till. Inte för att vi tänkt skaffa hund men ändå.... Idag har Adrian haft tungt att andas igen. Det är skrämmande! Vi minns så klart de dramatiska stunderna i somras när han höll på att storkna och adrenalinpennan i kökslådan är en klar påminnelse om allvaret bakom allergin. Adrian berättade att han haft tungt att andas hela dagen, också i skolan men att det blev ännu tyngre när han kom hem. Visst har han varit flunssig den senaste veckan men nu har han torr hosta, tungt att andas och glansiga ögon. Klart att det kan vara nåt i luften, det är otroligt fuktigt och känns som om man var i regnskogen, massor av ljud och grönska! Men ändå är det troligast att det är hundarna han reagerar på :(

Jag vaknade med megaflunssa i morse och fick en förklaring till varför jag var så otroligt argsint igår! Hade lovat åka med till Leesburg på shopping och sånt kan man ju absolut inte missa! Åkte iväg med Meppu och Leea och stannade där hela dagen. Juri kom till Meppu och hämtade mig vid 6 och då var jag helt utmattad. Nu ligger jag med två papperstussar i varsin näsborre och pyser, nyser, fryser. Får se hur det utvecklas. Ska se en film och sen sova som en gris hoppas jag. Imorgon lunch med en Nina för att diskutera tips om hur jag kan få ett eventuellt arbetstillstånd.
Aaaaatjoooo!

Miss Lucy och Tabata

I 3 dagars tid har vi haft de söta små shih tzuna Tabata (bilden högst upp) och Miss Lucy hos oss. De tillhör en kvinna som heter Mary och som älskar Shih Tzun. Hon har 6 stycken!! Sera och Adrian har träffat dem ett par gånger och som man gissar har Sera bett om att få en egen hund. Hon har t. o. m. skrivit ett arbete i skolan som heter "How to convince your parents to get you a dog". Mary har erbjudit sig att låna ut sina godingar åt oss när som helst och nu gjorde vi slag i saken. Alla förstår säkert att vi inte var intresserade av att ta 6 stycken små loppor hit så barnen fick välja 2. Miss Lucy var given, hon är så söt och lugn och go'. Henne kan man lyfta upp i en hand och hon ligger stilla och tittar på en. När man går nära henne och pratar med henne, kastar hon sig på rygg och vill bli kliad :) Tabata är litet gladare och spralligare, hon får spunk ibland och springer omkring som ett yrväder en stund. Men jättelugna är de båda två! Barnen har skött dem så fint, gått ut med dem, lagat mat åt dem och skrapat och gullat med dem i överflöd. Att vi vuxna inte var så glada hela tiden kan man väl ana när dammtrollen bajsade i trappan, kissade på nya mattan i vardagsrummet och vägrade sova nån annastans än med oss i sängen. Suck! Idag förde Sera, Adrian, Abby och jag dem tillbaka. Lite tomt är det onekligen i huset.

Blogg-lat

Nu ska jag minsann rycka upp mig och skriva lite mer. Jag har tydligen svikit mina läsare så att ingen kommenterar mer på bloggen vilket gör att jag blir ännu latare att skriva, motivationen liksom försvinner och så kommenterar ju ingen och så är snöbollen i rullning. Nu är det dags att stoppa den!

Problemet är att det jag upplever känns som vardag för mig. Det som i början var äventyr, hör nu till det vanliga livet. Jag ska försöka backa några steg och titta på livet runt mig, smaka på det, lyssna på det och sen beskriva det. Det här är ju en dagbok för oss också!

Igår gjorde jag en iakttagelse som jag tycker är väldigt intressant! Sommaren har kommit och därmed också sommarkläderna. Igår var vi igen på Adrians skådespel och jag kom väldigt tidigt för att få en bra plats i salongen. Det betydde att jag kunde ostört sitta och iaktta människor anlända till skolan. Mest kollade jag in mammorna. Det är frapperande hur GAMLA mammorna är här. De flesta är äldre än jag. Det beror sannolikt på att man väntar med att skaffa barn. Först studier (de flesta faktiskt), sen karriär och sen först barn. Några "teenage-mothers" ser man verkligen inte. Det är inte ovanligt att se 40 plus kvinnor gravida. Väldigt många mammor är klart över 40 med gråa hår, rynkor kring ögonen men vältränade!! Inga tillfläskade slapphögar här inte. De flesta går på gym , joggar, har personal trainers trots att de har fulla dagar. Avundas dem! Jag har en föreställning om att kvinnorna här är väldigt noggranna och propra. Det är jakku-pukun och välmanikyrerade händer men NU, när solen värmer och vi har 30 grader ibland, är det annat. Det är helt ok att som 45-åring svassa in i teatersalen med mini-mini-mini-korta shorts. Jag talar inte om vanliga shorts utan sådana som slutar just under skinkan! Därtill är det helt ok att ha en miniklänning som slutar vid halva låret! Jag kan tänka mig hur det skulle surra om man i Ekenäs trädde in på en offentlig tillställning i minishorts :)
Här går man omkring på gatorna i minimala kläder utan att ,hmmmm, ja, skämmas, fast varför sku man det? Jag känner mig bara hemskt obekväm i sådana shorts. Jag äger ett par vita som jag för ros skull satt på mig igår och t o m åkte till Wholefoods för att handla i. Men jag var obehagligt medveten om mina gropar i låren och kände mig som om jag "trodde jag var något"så finne som jag är. Så väl hemma bytte jag om till en anständig kjol... Men intressant är det! Min teori är att man inte är så fruktansvärt noggrann med vad folk tänker här. Och att folk inte tänker så mycket. Man får vara annorlunda! Det har barnen redan nämnt då de talar om sina skolerfarenheter! Diversiteten är stor och man kanske inte orkar bry sig om hur någon klär sig? Härligt!! Hädanefter tänker jag klä mig precis som jag vill!

Flera iakttagelser:
Igår, efter sista föreställningen, åkte alla femteklassister jämte föräldrar och småsyskon till närmaste glassbar för att fira den fina teatern. Det var rop och glam och tjo och skrik och kö! Klockan tickade eftersom pjäsen slutat kl 8 och alla var på glassbaren närmare 9. Eftersom jag trott att alla amerikanska familjer är noggrannare än vi, var jag förvånad att ingen funderade på att det var vardag kväll och skoldag följande dag! Man köade snällt och stod sen med sina glassar ute i den varma mörka kvällen och lät tiden gå. Ingen ville hem! Det slutade med att vi var hemma närmare halv 11 och insåg att läxorna var ogjorda.... Suck och tårar men härligt ändå! Man är "tiukka" för det mesta men när det gäller att njuta och belöna sig, då kan man göra det. Jag börjar smälta för den här suburbia-perfekta-familje-kulturen. Okritisk? Kanske det är den fasen nu, få se.

Pirates of Penzance

Ikväll var vi i Westbrook och tittade på 5th grader's skådespel Pirates of Penzance. Femmorna har övat på pjäsen sedan januari och jag måste säga att jag var imponerad! Dialogen var svår, med svåra ord, långa meningar och snabba växlingar! Det var en musikal så sångerna var många och sångarna av varierande kvalitet! Adrian var en pirat i kören och han var också med i props, en som hjälper till på scenen då ridån gå ner. Han verkade trivas! Pjäsen spelas 4 gånger under 2 dagars tid så de stackars femmorna får känna hur det är att jobba hårt på scenen!! Jag är så glad för Adrians skull att han får uppleva en sån här grej för lärarna, eleverna och övriga har verkligen satsat och tagit projektet på allvar! Men så är det deras sista år som lågstadiebarn, nästa år bär det av till middle school så det här var ett farewell-project! Och det klarade de med glans! (Foton följer så snabbt jag överfört dem från kameran. Dock var jag för långt ifrån för att få några fina, tydliga foton).

Juri är i Texas för tillfället så han missade pjäsen men den filmades och man kommer att sälja kopior av den till föräldrarna. Juri har idag intervjuat en livstidsfånge som fått dödsstraff och hann bara snabbt i telefonen meddela att det varit en mycket intressant intervju. Ser fram emot att höra vad han sagt!

Jag har fått en korrekturläsning från Schildts förlag som jag nu jobbar med. Det känns meningsfullt att ha ett jobb, även om det bara är frågan om ett projekt. Texten är underbar, flytande och intressant så jobbet känns inte krävande utan bara kiva!

Snart kommer Peter, Jenni, Kasper och Hedvig. Jag märker att vi i familjen väntar massor på det. Vi talar ofta om vad vi ska göra sen och tidsschemat framåt är mycket centrerat kring deras ankomst och på Floridaresan vi ska göra tillsammans. Idag räknade Adrian och Sera i kalendern att det är bara 25 dagar tills de kommer! Härligt!

Humming birds - kolibrin

Idag var jag en riktig desperate housewife tillsammans med Meppu. Vi åkte iväg till Wallmart för att handla präktiga grejer. Vi behövde nytt duschdraperi till Seras och mitt badrum, badrumsmattor, ogräsbekämpningsmedel och dylikt. När man går i en så billig butik, skapas ett behov att köpa en massa annat på samma gång så jag kom ut med 2 par shorts åt Adrian, 2 toppar och en kjol åt Sera, salladsbestick, saftkanna, pärlor och det bästa av allt: äntligen ett matningsbord för kolibrin. Vi råkade förra sommaren se ett par kolibrin flaxa förbi så nu hoppas vi att de stannar till vid vårt bord. Kolibrina dras till rött så matstället är helrött med småsmå hål för en liten mininäbb att dricka nektar ut. Nektaren är också röd. Kolibrin dricker ju som känt medan den är i luften och den är väldigt känslig för rörelse. Vi hängde ut bordet utanför vårt matsalsfönster på en krok som är fäst med sugkoppar. Adrian printade ut en bild av en kolibri i färg som vi fäste innanför fönstret för att låta fåglarna tro att det redan används. Så nu är det bara att vänta!! Spännande! (det är den övre bilden som är vår matplats, den nedre är tagen från internet). Såhär i efterskott kan jag berätta att vi dagligen har kolibrin på besök!

Morsdag på Wriley Rd

Idag firade vi morsdag här i DC, precis som hemma i Finland. Jag fick sova länge eftersom jag var ute och dansade igår och somnade först närmare 4. Vaknade av mig själv före 10 av viskande röster och tassande fötter. När jag gick ner för att se vad som pågick, hade Sera, Adrian och Juri dukat det finaste morgonmål ute i trädgården! Solen sken och det var så ofattbart vackert! På bordet stod en vas med rosor, en skål med jordgubbar, färsk ananas, nybryggt kaffe, croisanter, två glas med Havana Club rom. Vilken lyx! Vi satt länge ute i solen och njöt, åt och pratade! Sera hade gjort ett underbart kort åt mig där det stod så här:

" Happy Mother's Day Mom! Thank you for helping me to grow into an awesome kid!
Sera, sweet, nice, caring, smart
daughter of Ghita and Juri
Dad, mom, and my house
who feels happy, loved, sad
who needs mom, dad and love
who fears darkness, spiders and snakes
who gives love, hugs and laughter
who would loke to see my aunts new dog
mom's friends baby and my family playing together
resident of 5316 Wriley Rd, Bethesda, MD
von Bonsdorff"

Vilket underbart, fantastiskt kort! Det ska ramas in och sättas upp på väggen!!
Efter morgonmålet gick vi ut i den varma solen och promenerade längs Crescent Trail, barnen cyklade, mot Bethesda. På vägen såg vi en orm som låg lat och fet utsträckt i solen och såg äcklig ut. Sera som "fears ....and snakes..." fick genast se en sån :) Vi stannade på Georgetown Bagelery och drack cokis och så promenerade vi tillbaka, åt lunch och så åkte Juri, barnen och Jonah för att spela tennis och korgboll. Jag gick på mina söndags-danstimmar och dansade full av energi i flera timmar. Jag hann hem lämpligt för att hinna tillbringa ännu kvalitetstid med barnen innan det var dags att gå och lägga sig efter en jättefin morsdag! Saknade min egen mamma men som tur hann jag prata med henne då hon var på middag hos Ann och Kalle!

Föräldraförfrågan

Only in America! Nu har vi ställts inför det hrmmm, genanta faktum, (blossande röda kinder) att vi måste besluta oss för om vår son FÅR delta i sexualundervisning på högstadiet. Herreguud, lever vi på 1700-talet? Tänk om Adrian får lära sig om hur barn blir till eller att det finns något som heter HIV? Vi fick ett långt, utförligt formulerat och informativt brev om hur det hör till klass 6 att få information om hälsa, sexualitet, könssjukdomar och prevention. Varje delområde beskrevs in i minsta detalj så inget lämnas åt slumpen. Efter att sakligt och utförligt informerats om vad hälsofostran kommer att innehålla (angående det ovannämnda endast) fick vi ett frågeformulär där vi skulle kryssa i yes or no för följande:

I give permission for my student to recieve instruction on Family Life and Human Sexuality (med versaler, visst) yes no

I give permission for my student to recieve instruction on Disease Prevention and Control yes no

För oss finnar känns det onekligen litet underligt. Vad händer om en förälder säger nej? Undrar hur ofta det sker? Undrar också allvarligt talat på vilken nivå sexualundervisningen är då man bör vara överförsiktig med vad man säger. Kan tänka mig att den är väldigt torr och faktabaserad. Suck. Nå, vi kryssade i yes och hoppas på det bästa.
We are in America!

Denna del av America visar sig från sin underbaraste sida just nu! Det är soligt, varmt och underbart fuktigt efter alla dessa regndagar! Och grönt! Så frodigt som om vi vore i en regnskog, färger, blommor, blad, fåglar, dofter! Härligt!

Dagen då livet stannade upp för en stund

Igår stannade allt upp för en stund och vi upplevde några av de värsta minuterna man kan tänka sig! Adrian var försvunnen, komplett och spårlöst försvunnen!
Så här gick det till;

Kl. 15.05 varje eftermiddag ringer det ut efter sista timmen i Westbrook Elementary School och barnen väller ut för att gå, cykla, åka buss hem. Adrian skenar oftast iväg som en gasell och är hemma på 3-4 minuter. Om jag ringer på hemtelefonen 15.09 är han alltid hemma :) Den som känner Adrian väl, vet att han är en ansvarstagande och noggrann kille. Han avviker inte från det överenskomna utan att meddela. Igår gick det inte som planerat.
Litet efter att skolan slutat ringde Sera till mig (jag var inte hemma då) och bad att få gå till Abby för att leka. Vi kom överens om att Juri tar Adrian med sig hemifrån senare på eftermiddagen, åker via Abby för att hämta Sera och så kommer de alla och plockar upp mig för att sen tillsammans åka till Ikea. Lite före 4 ringer Juri och säger att Adrian inte kommit hem ännu. Jag kände en iskall klump i magen, jag visste ju att han aldrig gör så! Jag sa att Juri skulle gå till skolgården och se om Adrian stannat kvar för att spela fotis men det hade Juri ren kollat. Vi bestämde att han skulle åka dit en gång till och att jag skulle ringa Kim för att kolla om han kanske gått till Jonah. Kim svarade inte och Juri ringde och sa att han inte sett Adrian någonstans. Vid det laget var paniken ett faktum. Vi hade inga förslag mera! Vart kunde han ha gått utan att meddela? Med vem? Varför? Jag ringde Marta, Sam's mamma och kunde inte hålla mig från att gråta mera. Hon blev ju skärrad och frågade genast om hon fick ringa runt till olika föräldrar och barn för att fråga om någon visste vart Adrian gått efter skolan. Jag var tacksam för det för plötsligt hade jag blivit handlingsförlamad. Jag kunde inte göra annat än hoppa i en taxi och åka hem. Taxichauffören var så god, han försökte lugna mig med kommentarer som "don't worry, he is fine, he's probably just in the mall with his friends or at McDonald's". Jag kunde bara svara att "he never does that"!! På vägen ringde Juri och berättade att de via centralradion i skolan skallat efter Adrian ifall han skulle ha bestämt sig för att stanna på någon av efterskolan-aktiviteterna men inget svar. Det fanns inga andra alternativ än att ringa till polisen. Tusen tankar, de allra värsta, gick genom både Juris och mitt huvud. Hade någon galning gjort något med honom (vi är ju faktiskt i USA...) eller hade Adrian råkat ut för en olycka eller hade han fått en allergisk reaktion och andnöd? Alla alternativ var för fruktansvärda för att kunna tänka på!! När taxin rullade in på vår gata och jag skulle betala med kreditkort, ville chauffören ha bara cash vilket jag inte hade. Jag grät och sa att jag inte har pengar och den vänliga mannen tänkte släppa ut mig utan att behöva betala. Just då kom Juri med bilen och kunde betala! Samtidigt pratade han i telefonen med polisen och gav signalement på Adrian och försökte minnas vad han hade på sig på morgonen. Jag tänkte gå i bitar!!! Jag såg framför mig när Adrian, lite småsur för att han var sen, på morgonen rusat iväg med sina rutiga shorts, sin blå huppari och med lunchboxen i handen. Hur jag än vrider på orden blir de bara klichéer och kan inte beskriva den förskräckliga känslan!!! Det som gjorde mig ännu oroligare var att jag såg hur nära bristningsgränsen den annars så kolugna Juri var! Då ringde min telefon och Martha informerade mig om att Adrian var hos Kai, en klasskompis, och jobbade med några andra killar på sitt social studies projekt! Både Juri och jag grät ohämmat en stund efter att jag lagt på luren och ingen av oss kunde ringa upp Kai för att tala med Adrian! Efter en stund ringde han oss och undrade vad som stod på, han hade ju sagt att han sku gå till Kai efter skolan!! Vi slarviga föräldrar hade inte lyssnat.... Vi visste att han skulle jobba på projektet för han ville ha en pensel på morgonen men vi tog för givet att det var i skolan på skoltid!! Vi plockade upp Adrian och aldrig har det känts så ofattbart härligt att krama om honom! Han insåg vår oro för han tillät så många kramar vi bara ville ge honom resten av kvällen och DET är ovanligt ;) Vilket lättnad!!
Vi fräste iväg till ikea, åt swedish meatballs och köpte en vacker matta! Behöver jag ens säga att vi somnade som utmattade små grisar på kvällen allihop! Det här vill vi ALDRIG vara med om igen!