Man ska aldrig lana nagon annans bil....

Igen en gang har det bevisats att man ska undvika att lana andras saker.... Igar jobbade jag som vanligt pa Falls Church, blev kord av Juri som behovde var bil for att plocka upp Nicke fran tagstationen senare pa dagen. Eftersom jag alltid har bilen, var jag overtygad om att jag kunde kora med egen bil och hamta en julgran till skolan. Jag skulle kora till ett lopptorg och kopa en gran och julgranspynt. Fick sa instruktioner och rusade ivag. I hissen kom jag plotsligt pa att jag inte har nan bil och fick snopet aka upp tillbaka och lana Rauls bil, en gammal Honda. Jag kande redan nar jag satte mig i bilen att nat sku ga pa tok men tankte att jag bara ar fast i barndomstankar "inte lana andras saker, de gar anda sonder". Turen till loppisen gick fint och det gamla skrallet skotte sig exemplariskt. Det kandes som att sitta med rumpan fast i gatan eftersom jag ar sa van vid var hoga tron! Pa garden steg jag ur bilen och trots att Hondan hade en remote, laste jag inifran som jag ar van vid med var bil. Dar startade cirkusen. Larmet slog pa och jag tillats inte ga in i bilen igen. Jag ryckte pa axlarna, gick in och borjade shoppa. Oron gjorde att jag maste ga ut igen och kolla laget, oppnade dorren och larmet slog pa igen. Jag tankte starta bilen for att se om det hjalpte men det tillats jag inte, ingen chans. Larmet bara tjot. En asiatisk man dok upp med tobaken i mungipan och gjorde vad han kunde, rokte ner Rauls bil, hamrade pa remoten, oppnade och stangde men inget hande. Han bad om ursakt att han inte kunde hjalpa och korde sin vag. Kort senare dok en annan man upp, en amerikan som stallde tusen fragor och hamrade pa remoten och sag forbryllad ut. Inget resultat. Jag talade med Raul i telefonen och det visade sig att han inte hade en blekbla aning om vad som kunde felas bilen.... Snart dok en tredje man upp, en vietnames som jag sett jobba inne i butiken. Han talade en obegriplig engelska men visade att vi sku hoppa in i hans bil och aka till CVS for att kopa nya batterier till remoten. Vi fraste ivag, fick ett batteri och bytte det. Pa vagen tillbaka till loppisen borjade mannen beratta om sitt liv. Han sa att han just kommit ut ur fangelset dar han spenderat 3 veckor som straff for ett slagsmal med en annan vietnames som han kladde upp. Orsaken till att han jobbade pa loppisen var att han fatt samhallstjanst 60 timmar och darmed befann sig dar just nu. Jag som alltid foljer min intuition maste medge att jag, da jag steg in i bilen till att borja med, kande en liten oro. Nu, nar han berattade sin historia och dessutom rakade missa avtaget till loppisen, blev oron plotsligt storre.... Jag papekade att vi korde fel medan min fantasi skenade ivag ("tank om han kor mig till nat avskilt stalle, misshandlar mig och styckar mig i tusen sma delar") Vi var ju anda i USA, psykopaternas naste. Det hjalpte ju inte att jag just nu laser om psychological disorders och frossar i psykopater, schizofrener och andra avvikande personligheter. Naval, vi vande om och landade sakra och hela pa loppisens gard och jag rodnade inuti. Alarmet gick att stanga av och allt var frid och frojd. Den vanliga lugna Falls Church fredagen hade dock tagit en annan vandning!
Efter incidenten akte jag ivag till Friendship Heights, at en lunch och vantade pa att Juri och Nicke sku komma med bilen sa jag kunde ta hem dem medan de fortsatte till en hockeymatch. Fredag kvall tillbringade jag hemma med nasan i psykologiboken medan Sera lekte hos Kate och Adrian for pa Westland middleschool Fall Play, en teaterforestallning. Kvallen slutade alltsa lugnt....