Efter att för flera år sedan läst Erland Loes "Naiv Super" har jag älskat att göra upp listor på allt möjligt i mitt huvud. Här följer en lista på svåra avsked och förändringar inför vår flyttning. Nu tänker jag vältra mig i dem. Som sagt, idag är det en sån dag:
1. Avsked från trygga vardagen!
Här finns vår vardag, vårt hem, Nordsjö, Citymarket, Columbus, Rastis, Nybonds, R-kiosken och allt som gjort att det är känns som hem! Kaffedoften från Pauligs fabrik. Närheten till havet.2. Avsked från kollegerna och skolan och eleverna!
Tänk att inte sätta sig i bilen eller hoppa på metron och ta sig till Blomängsvägen i Botby, traska in i det kaffedoftande, kaotiska lärarrummet och med muggen i hand gå de få stegen till mitt klassrum, möta 20 (oftast) glada face som väntar på att bli insläppta. Att inte sitta vid fredags-kaffebordet och låta vitsarna hålla låg nivå, ha vinlotteri och annars bara skratta åt allt och mest åt varandra. (Jag får det att låta som om vi aldrig fräste åt varandra och grälade).3. Avsked från vänner och släkt.
Jag är totalt beroende av mina vänner, utan dem lever jag inte! Speciellt Helena, jag får ont i magen när jag tänker på att vi inte kan ringas, träffas, jumppa, dansa, äta gott, dricka vin var och varannan dag eller helg! Hon vet ju allt om mig! Tänk att inte bara ringa upp en väninna och sen gå på kaffe, shoppingtur, äta tillsammans eller bara sitta och skvallra.... Vad ensam jag kommer att vara först!Vi kommer inte att fira jular, påskar, midsomrar o sånt med släkten som vi alltid gjort (eller kanske, vem vet?)
4. Barnens avsked från sina vänner!
Barnen har levt så socialt aktivt, speciellt den här våren! Alla dagar är här någon av Seras eller Adrians vänner, ibland flera. Hur ska det gå i Washington? Speciellt första tiden? Tänk om de blir alldeles förskräckligt ensamma och ledsna? Vill hem? Vägrar gå till skolan? Adrian fotislag då, tänk om han inte hittar ett nytt där han trivs?Vid det här laget orkar jag inte spinna vidare på min lista! Blir alltför deppig. I februari då vi var i Washington, kände jag att jag kunnat stanna där genast. Barnen var glada och trivdes. Vi var tillsammans igen. Nu har minnena bleknat lite och jag är så inne i de här rutinerna hemma. Vi ska dessutom åka då Finland visar sig som allra ljuvligast och flirtar med sina färger och (oftast) sin värme.
Vilken deppig blogg!
Tror jag ska masa mig till MIN R-kiosk, köpa en mega-chokoplatta och lägga mig under filten, se på TV och bara vara miserabel. Hur i fridens namn känner jag mig så här?
Aj jo, jag har ju PMS, helvete!
3 kommentarer:
Jättetunga funderingar. Det är ju en enorm omställning och känslorna går säkert i berg-och dalbana, från att bara fokusera på det goda till att fastna vid allt det som känns negativt med att bryta upp.
Det som brukar hjälpa mig när jag oroar mig för framtiden och för hur saker ska bli/inte bli är att försöka tänka att jag inte kan göra mer än mitt bästa. Det bästa av situationen. Räcker inte det så är ingenting oåterkalleligt eller för sent att ändra.
Jag tror jättestarkt att allting kommer att gå bra och tror att både din, Juris och barnens inställning är precis de rätta för att det kommer att bli fint.
Hej,
Nu fick jag oxå tillträde till den hemliga ljusröda oasen :-)
Ett gott råd 'det blir ändå aldrig så som man tänkt sej'! Oberoende hur man förbereder sej eller inte gör det så blir det inte så. De e ju egentligen ganska skönt eller? Jag vet superfrustrerande e de ju oxå...Men bäst e de ju när man har negativa tankar o tänker 'de blir ändå aldrig som man tänkt sej' o så blir man positiv igen :-)
Jätteroligt blir det att via din blogg följa me er i Amerika, då blir ni så mycket närmare till hands!
herrejestas, ghita, förändringar är det bästa som finns i livet, det är liksom att läsa en spännande roman!
Vi är ju unga. Alltid titta framemot, vara ledsen är bra men du måste veta att nära vänner är bara GLADA för din skull för att du har förändringar i livet, så måste det vara. Kram på dig och uppppp med svansen :-)
Skicka en kommentar