Dagen då livet stannade upp för en stund

Igår stannade allt upp för en stund och vi upplevde några av de värsta minuterna man kan tänka sig! Adrian var försvunnen, komplett och spårlöst försvunnen!
Så här gick det till;

Kl. 15.05 varje eftermiddag ringer det ut efter sista timmen i Westbrook Elementary School och barnen väller ut för att gå, cykla, åka buss hem. Adrian skenar oftast iväg som en gasell och är hemma på 3-4 minuter. Om jag ringer på hemtelefonen 15.09 är han alltid hemma :) Den som känner Adrian väl, vet att han är en ansvarstagande och noggrann kille. Han avviker inte från det överenskomna utan att meddela. Igår gick det inte som planerat.
Litet efter att skolan slutat ringde Sera till mig (jag var inte hemma då) och bad att få gå till Abby för att leka. Vi kom överens om att Juri tar Adrian med sig hemifrån senare på eftermiddagen, åker via Abby för att hämta Sera och så kommer de alla och plockar upp mig för att sen tillsammans åka till Ikea. Lite före 4 ringer Juri och säger att Adrian inte kommit hem ännu. Jag kände en iskall klump i magen, jag visste ju att han aldrig gör så! Jag sa att Juri skulle gå till skolgården och se om Adrian stannat kvar för att spela fotis men det hade Juri ren kollat. Vi bestämde att han skulle åka dit en gång till och att jag skulle ringa Kim för att kolla om han kanske gått till Jonah. Kim svarade inte och Juri ringde och sa att han inte sett Adrian någonstans. Vid det laget var paniken ett faktum. Vi hade inga förslag mera! Vart kunde han ha gått utan att meddela? Med vem? Varför? Jag ringde Marta, Sam's mamma och kunde inte hålla mig från att gråta mera. Hon blev ju skärrad och frågade genast om hon fick ringa runt till olika föräldrar och barn för att fråga om någon visste vart Adrian gått efter skolan. Jag var tacksam för det för plötsligt hade jag blivit handlingsförlamad. Jag kunde inte göra annat än hoppa i en taxi och åka hem. Taxichauffören var så god, han försökte lugna mig med kommentarer som "don't worry, he is fine, he's probably just in the mall with his friends or at McDonald's". Jag kunde bara svara att "he never does that"!! På vägen ringde Juri och berättade att de via centralradion i skolan skallat efter Adrian ifall han skulle ha bestämt sig för att stanna på någon av efterskolan-aktiviteterna men inget svar. Det fanns inga andra alternativ än att ringa till polisen. Tusen tankar, de allra värsta, gick genom både Juris och mitt huvud. Hade någon galning gjort något med honom (vi är ju faktiskt i USA...) eller hade Adrian råkat ut för en olycka eller hade han fått en allergisk reaktion och andnöd? Alla alternativ var för fruktansvärda för att kunna tänka på!! När taxin rullade in på vår gata och jag skulle betala med kreditkort, ville chauffören ha bara cash vilket jag inte hade. Jag grät och sa att jag inte har pengar och den vänliga mannen tänkte släppa ut mig utan att behöva betala. Just då kom Juri med bilen och kunde betala! Samtidigt pratade han i telefonen med polisen och gav signalement på Adrian och försökte minnas vad han hade på sig på morgonen. Jag tänkte gå i bitar!!! Jag såg framför mig när Adrian, lite småsur för att han var sen, på morgonen rusat iväg med sina rutiga shorts, sin blå huppari och med lunchboxen i handen. Hur jag än vrider på orden blir de bara klichéer och kan inte beskriva den förskräckliga känslan!!! Det som gjorde mig ännu oroligare var att jag såg hur nära bristningsgränsen den annars så kolugna Juri var! Då ringde min telefon och Martha informerade mig om att Adrian var hos Kai, en klasskompis, och jobbade med några andra killar på sitt social studies projekt! Både Juri och jag grät ohämmat en stund efter att jag lagt på luren och ingen av oss kunde ringa upp Kai för att tala med Adrian! Efter en stund ringde han oss och undrade vad som stod på, han hade ju sagt att han sku gå till Kai efter skolan!! Vi slarviga föräldrar hade inte lyssnat.... Vi visste att han skulle jobba på projektet för han ville ha en pensel på morgonen men vi tog för givet att det var i skolan på skoltid!! Vi plockade upp Adrian och aldrig har det känts så ofattbart härligt att krama om honom! Han insåg vår oro för han tillät så många kramar vi bara ville ge honom resten av kvällen och DET är ovanligt ;) Vilket lättnad!!
Vi fräste iväg till ikea, åt swedish meatballs och köpte en vacker matta! Behöver jag ens säga att vi somnade som utmattade små grisar på kvällen allihop! Det här vill vi ALDRIG vara med om igen!