Det är mycket jag inte förstår mig på i det här samhället. Ju längre jag bor här, desto intressantare blir det. Idag har jag funderat mycket på det amerikanska överbeskyddandet. På morgonen fyllde jag i 4(!) lappar om fieldtrippar som barnen ska på. Skolan ska ha en lapp och utflyktsmålet en. Lappen ska fyllas i med namn, telefonnummer till 3 personer som kan kontaktas ifall av nöd. Vi förbinder oss till en massa genom att skriva under, skolan har "ryggen fri". Dessa lappar åtföljs av en bunt information. Vi får veta ALLT om stället barnen skall åka till, vad de ska göra, hur det är utformat, vad de ska lära sig. Vi informeras om att vi måste se till att barnen har kläder som passar väder och vind, det KAN faktiskt regna (säg det en gång till, vi är faktiskt finnar) och är det FÖR dåligt väder (hurdant är det? orkan?) så inhiberas fieldtripen. Barnen måste ha mat med sig i sin lunchbag och vi får även instruktioner om hurdan mat det borde vara för att de stackrarna inte skall vara hungriga. Att ge sitt barn lov att delta i en fieldtrip kan ta upp till en halv timme. Och sen ska vi inte glömma checken! För den ska ju alltid med. Allt kostar, precis allt i denna gratis public school! När lapparna är ifyllda, ser vi på klockan, måste rusa iväg till skolan. Innan det tittar vi på termometern, huuuuuu 40F, under 10 grader! På med jackor och halsduk, det blåser dessutom. När vi kommer till skolgården ser jag återigen en bunt killar med SHORTS!!!! Deras ben är blålila men glatt springer de omkring! På vägen hem ser jag en samling dagisbarn utanför ingången, de är säkert på väg på en fieldtrip. Prinsessflickorna vimsar runt i små kjolar med bara ben!!!! Var kommer allt överbeskyddande in? En 3-åring med bara ben o frillkjol i 7 graders snålblåst? Det skulle aldrig hända på en dagisgård i Finland. De är allt bra konstiga de där amerikanarna.... Traskar hemåt i blåsten, känner mig glad när jag vet att en kopp kaffe och ett varmt hus väntar. Vid ytterdörren stannar jag, vänder mig mot solen som är så varm redan kl 9 på morgonen. Den känns som vår sol gör i början av april när den äntligen kommer fram efter kamoset. Det bådar gott för Washingtons vinter. Kyla, snålblåst ibland men en sol som aldrig riktigt slutar värma!
p.s. förstod att det varit problem att kommentera min blogg, hoppas det inte är nåt fel, den beter sig lite konstigt. Meddela gärna per mail om så är fallet!
Kram
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Hej på dej i snålblåsten! Jag hoppas att den här kommmentaren äntligen kommer med till din blogg. Som jag försökt skriva tidigare så saknar vi er också men vi vet ju att ni inte är borta förevigt så inom kort så landar ni på vanda flygfält o allt gott igen. På tal om kallt så vi har riktigt fått höstrusket hit nu. Det blåser och regnar om varann. Det är mörkt på morgonen när man går till jobbaet o visst är det mörkt igen på kvällen när arbetsdagen tar slut. Jag blir troligtvis utan Rebecca till julen. Pavel har köpt flygbiljetter för dem två att åka till Bangladesh den 5.12. Hon skulle vara hemma först till nyåret. Hon är den som har den bästa julkänslan och jag undrar riktigt hur vi ska klara julen utan henne. Jag vågar ju inte säga nåt till henne när hon nu redan börjar vara osäker o vill backa ut. Men visst kommer jag att sakna henne. Sku jag inte ha skola o jobbet så skulle jag också ha åkt med henne men tyvärr är livet orättvist ibland. Njut nu av värmen i huset ert i alla fall. Tur att vi finnar inte har så svårt att få värmen på som ni verkar ha haft det. Hoppas ni nu inte blir sjuka på nytt pga ett dragigt hus. Många kramar från Rebecca till Sera. Hälsa att Rebecca saknar henne mycket. Ha det bra o lycka till med Halloween eländet. Mycket godis hemköpt så blir alla lyckliga. H. Annika
Skicka en kommentar