Att vakna till en dag med nyheter av vitt skild karaktär

Hade sovmorgon i morse. Hörde hur väckarklockan ringde, hur morgonsysslorna kom igång, hur barnen pratade och kaffet kokade. Allt kändes som vanligt men det var det inte. För någon hade ett mirakel skett, ett nytt liv fötts, för många andra hade livet tagit slut. Jag blev klarvaken och slet till mig telefonen, såg att jag hade 4 missade samtal och 4 sms. Jag gissade att Anneli äntligen fött i natt! Läste med glädje att det blivit en liten Amanda med långt mörkt hår och klara mörka ögon! Steg upp glad i hågen för att ringa Anneli men såg genast på Juri att nåt var på tok. Igen hade Finland skakats av en skolskjutning! Världen stannade upp för några sekunder och den fruktansvärda känslan av déja vu infann sig. Den här gången var det bara så svårt att greppa. Medan vi sovit i lugn och ro, har tragedin utspelat sig i ett höstsoligt Finland. Samma jäkla fråga ställdes igen - varför? Hur är det möjligt att det sker IGEN i vårt trygga lilla land? Det där är sånt som vi trott sker här i det här vapengalna landet. Men inte ens här skjuter man i skolor med mindre än ett års mellanrum. Vi berättade inget för barnen innan de gick till skolan och vi antog att man inte talade om det där idag ännu åtminstone. Följde med några tv-sändningar på yle arena men det kändes för hemskt och konstigt och overkligt. På något sätt VILL jag inte veta alla detaljer, vad killen sagt och gjort innan dådet, hur han satt ut videon på youtube, hurdan familj han kom från m m. Fast samtidigt vill jag. Att läsa och rota är ett desperat sätt att försöka förstå, att få förklaringar.
Jag åkte iväg till spanskalektionen med en klump i magen. Hade hellre stannat hemma, tagit hem barnen från skolan och suttit tillsammans i soffan, hela familjen och bara stannat tiden. På spanskakursen har jag träffat Gardy, en holländsk kvinna som jag kommit väldigt bra överens med. Hon hade hört nyheten så vi pratade en del om det innan kursen började. Amerikanerna var väldigt förvånade över att vi inte har metalldetektorer i skolorna. Kanske det är så galet att vi måste börja ha det?
Spanskatimmarna gav mig glädje, jag njöt av att få lära mig och det gick superbra idag! Hemvägen gick långsamt, en trafikstockning fick resan som annars tar 20 minuter att ta en timme. Men jag skrålade tillsammans med Ricky Martin och gladdes över Amanda! När jag kom hem ringde jag genast till Anneli och fick höra en trött men glad kvinna i andra ändan. Förlossningen hade varit dramatisk med för svaga krystvärkar så Amanda drogs ut med sugkopp. Moderkakan kom inte ut av sig själv och Anneli blödde så mycket att hon sövdes ner och kakan togs ut och så fick hon 3 liter blod. Därav mattheten. Men Amanda mådde bra och jag har redan fått se bilder på Facebook! Hon är alldeles ljus i hyn ännu men mörknar väl antagligen när pigmenten utvecklas. Hon torde ju bli sådär härligt nougatbrun! Blicken var klar och vaken som hos barn som legat litet för länge och njutit i magen.
Så ringde Victoria och frågade litet sådär kryptiskt om vår Floridaresa och nu har hon satt våra tankar i snurrning för vi hoppas ju att de ska dyka upp där i oktober ;) Chattade en stund med Marica på skype eftersom hennes ljudkort inte fungerar. Men det var kiva i alla fall!
Juri åkte iväg till New York idag, alldeles slut. Jag är orolig för honom, har aldrig sett honom så stressad och trött som nu. Jag hoppas verkligen att han inte kroknar eller får burnout, så jobbigt har han det nu!
Nu ska vi äta fajitas och läsa läxor. Hoppas världen ser bättre ut imorgon...Tänker på dem som berörts av det ofattbara som en ung man gjort av någon outgrundlig anledning.