Crescent trail och 3D-bio

Jag vet att jag alltid låter väldigt hurtig och käck här i min blogg och ganska ofta är jag det också. Men idag har det varit en deppig dag och speciellt förmiddagen kändes tung, jag längtade efter mina vänner och släktingar så det gjorde ont. Jag oroade mig för barnen, för att de ska börja längta hem, för att de inte ska trivas i skolan, för att de inte ska få vänner och så grät jag ännu mer. Visst, jag visste att det skulle komma! Jag vet att det kommer att kännas så här flera gånger, men tungt kändes det. Förändringarna är så stora så det skulle i och för sig vara konstigt om allt gick smärtfritt. Jag undrar om och när barnen drabbas av liknande känslor. I alla fall låg jag i övre våningen och snyftade en stund tills jag bestämde att vi måste gå ut i solen och värmen. Vi tog en tur till Crescent trail, en asfalterad cykel-, promenad- och rullskridskoväg som går från centrum av Bethesda till Georgetown i DC. Crescent trail är en rak väg som förr var järnväg (från 1910 till 1985) och som nu asfalterats. Den kantas av skogar, bäckar, broar, caféer och är väldigt vacker! http://www.cctrail.org/index.html Vi traskade en bit längs vägen, gjorde små avstickare ner till vattendrag, stannade upp och tittade oss omkring. Crescent trail är i flitig användning och det kryllade av joggare, cyklister, rullare. Som överallt finns här vissa regler som människor följer slaviskt. Då man åker förbi någon ska man plinga med klockan eller ropa något och vi hoppade till i början då någon högt och ljudligt skallade "ON YOUR LEFT" när den susade förbi på cykel. Så får man inte röra sig över 15 miles/h men jag tyckte nog att vissa cyklade jättefort... Det som åter en gång slog mig var att man här får vara hur man vill. Ingen tittar konstigt på en om man lägger sig på en bänk intill vägen, tar av sig skorna och bara masar sig där och tittar upp i himlen. Eller om man kommer promenerande i sakta mak bland alla hurtbullar och samtidigt läser en bok (!). Härligt befriande. Så jag avvek inte heller så mycket även om jag hade min Miley Cyrus klänning (jo det är sant, Sera såg henne i tv med likadan klänning och jag svär, jag hade inte sett den ;) och högklackade skor. När vi vände om för att gå hemåt i hettan, stannade en joggande kvinna och undrade om vi kanske är intresserade av att se ett gäng hjortar som står och betar i skogsbrynet! Vi stannade och fotade en lång stund. Vitsvansade hjortar stirrade fånigt på oss och var inte rädda alls! Skogen är nog väldigt fascinerande här: tät, frodig, grön med stora, höga träd och jättebambu. Juri sa att det nästan kändes som att vara i Afrika, tätt buskage, hetta, fukt och en massa ljud av insekter och djur.

På kvällen åkte vi till Georgetown på bio med Krista och Olivia. Vi såg "Fly me to the moon", en familjefilm som sägs vara den första hellånga 3D-filmen. Så vi satt 1½h med tredimensionella glasögon på och såg 3 finurliga flugfigurer åka till månen för första gången (på Juri Gagarins axel i rymdskytteln). Barnen tyckte jättemycket om filmen och vi vuxna tyckte också det var en härlig upplevelse.

Nu rusar Juri omkring här hemma och packar för sin resa till Denver imorgon bitti kl 6. Han stannar till 5-6 september. Jag är ärligt talat lite orolig för hur det ska gå här med allt praktiskt. Visst är jag van att vara ensam med Adrian och Sera men inte i en sån här stad... Allt är ju nytt ännu efter bara 3 veckor! Och skolan börjar i tisdag. På måndag är det öppet hus i Westbrook lågstadieskola men Meppu har lovat komma med och assistera i den ena klassen, jag har svårt att hinna springa mellan klass 3 och klass 5. Ska försöka att inte oroa mig, tog just ett glas rom för att varva ner. Jag släpade en Havana Club, 7 años med mig i bagaget från Finland men det var antagligen de sista kubanska romdropparna jag får medan vi bor här, man får nämligen inte köpa kubanska produkter i USA, borde ha tänkt på det! Så nu vet alla vad som finns på önskelistan förutom rågbröd förstås! Nati!