1 vecka på Wriley Road

Nu har vi bott en vecka här på Wriley Road! Huset börjar kännas bekant och behöva sin första städning ;) Vi har hittat några rutiner och saker börjar hitta sina platser. Ännu sover vi alla i samma rum, det har inte riktigt funnits en enda kväll där vi varit hemma hela familjen i lugn och ro och "invigt" barnens rum så de skulle kännas trygga och hemtrevliga. Kanske på söndag.

I morse hade vi en lugn och skön morgon. Den piggades upp av först ett samtal av Anneli! Det är så härligt att höra sina vänners röster, det känns som om vi varit borta en evighet ren. Senare på dagen ringde Viktoria via någon internet-telefon till min mobil. Vilken glad överraskning! Det skulle vara värt att kolla den adressen med tanke på er som ringer från Finland. Tyvärr kan vi inte ringa härifrån med samma system, enligt Viktoria. Men nu har vi installerat skype och imorgon får vi lurar också. Sen är det bara att skypa så mycket vi orkar och hinner! Just när vi skulle åka iväg till banken, ringde Annika, Cami och Anneli från Teatteri och kvittrade smått "tipsy" (inte Anneli förstås). Gissa om jag fick ledsamt då? Men en vacker dag sitter jag där med dem igen!

Vi åkte in till DC till PNC bank för att skaffa ett bankkort åt mig och öppna ett sparkonto. Eftersom det är nästan omöjligt att parkera i DC, var vi tvungna att åka ner i ett parkeringshus. Vi var i banken 1h 15 min och det kostade 18$ så billigt är det inte. Jag har dragit mig för att köra i DC men nu kände jag att jag måste göra det för att komma över rädslan. Vi fick inte navigatorna att hitta adressen dit vi skulle så det kändes ju lite extra spännande. Men allt gick bra och vi hittade fram till Mats och Karen utan navigatorn. Trafiken är mycket annorlunda här än i Finland. Förstås finns här mer bilar och det är mer kaotiskt men samtidigt blir folk inte så stressade om man gör bort sig. De tutar kanske men verkar inte bli så upprörda som finnarna blir.

Hos Mats och Karen satt vi och pratade och åt god mat. Så tittade vi på OS-öppningen, vilket påkostat och vackert spektakel! Barnen orkade hänga med ganska länge fast Liam och Oskar slocknade vid 11. Adrian är förresten så otroligt söt med Liam! Han smeker honom över håret mest hela tiden, ber honom komma i famnen, leker med honom och fnissar förtjust åt allt han gör! Och Liam lär gå omkring därhemma och säga "Adde" hela tiden. (Viktoria berättade också att Jonatan går hemma och säger "Adu" hela tiden så Adrian tycks vara pop hos små barn!). 12-tiden körde vi hem (jag hade erbjudit mig att köra, måste få så mycket övning som möjligt). Nu sover alla och jag sitter uppe på tok för sent och skriver. Måste väl gå i säng nu!
Tack för alla kommentarer jag fått för mina bloggar, det känns jättekiva att veta att ni läser dem!!